Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig

Korridor på Torsby sjukhus

Jag överlevde....
H körde mig till Torsby förra söndagen. Vi hade tänkt att barnen skulle följa med men LilleW var sjuk så mamma kom hit och tog hand om dem.
Jag vet inte vad jag höll på med på dagen...Packade väskan, fyllde mp3n...Snodde runt..LilleW bad mig flera gånger att jag skulle komma och sitta hos honom och jag svarade hela tiden "Jag kommer snart, jag ska bara" och samtidigt flög tankarna runt i huvudet...Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig - att du aldrig kommer...
Jag blev färdig tillslut och satt någon minut. Kramade honom hårt hårt och kände tårarna vara på väg. Han tittade på mig, lite misstänksamt, men jag ville inte gråta, jag ville vara stark och glad. Bet ihop och talade om för han hur mycket jag älskar honom och att han är finast i världen...
Gick på toa, H började vara färdig att åka i hallen. Jag kunde inte hejda mig. Tårarna flödade och jag sa till mig själv att skärpa mig jag hade ju inte sagt hejdå till Ettan än. Bet ihop, bad Ettan komma ut i hallen och kramade honom hårt hårt och tårarna flödade, de gick inte att hejda. Min stora fina kloka pojke!
Tog mig samman tillslut och vi kom iväg.
Framme i Torsby fick jag en säng i en tvåsal. En sköterska kom och pratade med oss och skrev i papper. Jag fick veta att vi var två som skulle opereras på måndag morgon och jag skulle få reda på senare under kvällen om jag var nr ett eller två.
H åkte hem. Jag hade två böcker med mig men orkade inte läsa. lyssnade på mp3n...Gick runt lite i korridoren...Tittade på tv...pratade med granntanten. Fick veta att jag skulle bli nr två, operation kl.11. Kändes lite jobbigt. Hade velat vara först...Duschade mig med HiBiscrub och gick och la mig. Fick något att sova på och somnade. Lyckades sova hela natten, ja jag vaknade flera gånger men klarade av somna om. Jag gjorde mig ingen brådska med att duscha igen på morgonen eftersom operationen inte var förrän kl.11.
Gick på toa vid nio, då kom sköterskan och knackade på och undrade om jag var där. Det var dags att hoppa i duschen, jag skulle iväg till operation... Här gick det undan... Lika bra tänkte jag, då hinner jag inte tänka så mycket. Ringde H och sa att jag snart skulle opas. Han var i bilen på väg upp. Han ville vara där när jag vaknar eller om något händer...Skickade ett mess till mina Igloosar att de skulle börja andas lugnt och fint med mig som de lovat...
In i duschen scrubbar scrubbar..ut ur duschen, i nya fina rena landstingskläder..upp i den renbäddade sängen, dras iväg upp till operation. Blev överlämnad till personalen där. Fick ligga på uppvaket i väntan, en sköterska satte en nål och dropp i handen. sen fick jag ligga och vänta.
Då började paniken komma. Jag tänkte på barnen och tårarna började rinna. En sköterska kom fram och undrade hur det gick för mig.
- Det är kämpigt, sa jag.
Hon frågade om jag ville ha något lugnande och jag tackade ja. Det gjorde susen..Fortfarande orolig men ingen panik. Sen tog det inte så lång stund innan jag fick åka in på operationssalen. Jag har nog sagt det förut  men det tåls att säga igen. Personalen är helt underbar! De förklarar vad som händer, vad det gör och att nu kommer jag snart sova och plötsligt vet jag ingenting förrän jag blir väckt igen...
Jag minns inte så mycket av själva uppvaket, mer än att de säger att det är färdigt och att det har gått bra och att jag kan flytta över till "min" säng.
Sen fick jag ligga på uppvaket och vakna till...Fast jag hade mest lust att sova tills narkosruset har försvunnit ut kroppen. En sköterska sa att de har pratat med H och att han kommer snart. Han stannade en stund och åkte sen hem igen.
Jag bad om en radio, låg och lyssnade, slumrade, vaknade, fick smärtstillande, slumrade, vaknade. vid 18 tiden hade äntligen det värsta narkosruset försvunnit och jag började känna mig som en människa. En glad en, som överlevt!
Sköterskan undrade om jag ville gå på toa, men jag kände inte att jag behövde det. Fast jag förstod ju att de ville ha upp mig på bena och det ville jag med. Jag ville komma ner på avdelningen igen så jag gick snällt på toa....Men kunde inte prestera något. Jag berättade att när jag skulle föda barnen så kunde jag inte heller kissa, utan fick tappas. De mätte urinen i blåsan och tyckte att de nog borde tömma mig. Så det gjorde de...vid kl. 20 blev jag hämtade och fick komma ner på avdelningen igen, fast i ett nytt rum, en fyrasal. Jag fick kaffe och smörgås...
Messade till igloosarna och ringde till H.
Fick en del smärtstillande och sov ganska bra på natten. Var på toa på natten och lyckades kissa för egen maskin...Det kändes bra.
Tisdagen flöt på i ett halvslummer, jag hade en del ont och fick ganska mycket smärtstillande.
På onsdag kom en läkare på ronden och frågade om jag mindes vad min operatör sagt om operationen i måndags, men det mindes jag inte så mycket av. rondläkaren hade också varit med. Bråcket hade varit ganska stort och det hade tagit tid för att jag hade sammanväxningar och tjocktarmen hade suttit ivägen eller något. De hade lagt ett nät över men kunde inte sy ihop hålet i bukväggen för att det var för stort. Så jag kan få en liten "bulle"...Ja, det är väl som det ska med mig det...Men nu är min mage mjuk i alla fall och inte hård...Bestämde att jag skulle åka hem på torsdag.
H kom och hälsade på. Vi gick ner i kafeterian och drack kaffe.
Jag gick lite i korridorerna och trappen för att få igång magen...Men den gav inte ifrån sig ett ljud...
På torsdagsronden sa läkaren att jag skulle få extra droppar för magen förutom det pulvret jag fick tre gånger om dagen.
- Men jag åker hem idag, påstårsfrågade jag doktorn.
- Nej, först vill vi att magen har kommit igång, säger han och nyper mig i tårna.
Men asså va!!! Jag kände mig ganska övertygad om att min mage skulle komma igång bara jag kom hem och fick gå på min egen toa.... Men jag var ju ändå tacksam att de bryr sig och inte bara rycker på axlarna...Så när H kom och inte fick ta med mig hem så gick vi ut på Torsby by och köpte chips och pepparkakor, som brukar sätta fart på magen....
När H åkt hem gick jag upp och ner i trapporn, drack plommonjuice och gick i trapporna. Lyckades få ut en fis...Överlycklig...hahaha...Träffade på min läkare i trappan som verkade ha lite roligt åt mig. Han var inte orolig..
- Det kommer i dag eller i morgon....Det är ingen fara...
Fast jag ville ju hem....Jag hade ju ingen lust att ligga där över helgen bara för att jag inte kunde skita...
Drack mer plommonjuice och en massa vatten och åt pepparkakor...Inte blev det bättre av att personalen frågade så fort de såg mig om det blitt nått....
På fredag fick vi Pajalagröt till frukost. Sen satte jag på mig mp3n och började gå i trapporna igen..Mötte förstås läkaren också, som såg lika munter ut som dagen innan....Gick i korridorer och plötsligt så händer det! Ja, jag hann till toa....
Så på fredagen fick jag åka hem. Hem till mina krassliga barn.
Och jag mår riktigt bra, har förstås lite ont men klarar mig med alvedon..Värst är nog träningsvärken i vaderna efter all trappgåing...Men nu ska det tas i med hårdhandskar! Fyra dagar all inclusive på Torsby sjukhus gjorde inte gott på vågen....
Nej, nu har LilleW tjatat om att vi ska spela ett bra tag så det är väl bäst jag gör det....Ettan sover...De har studiedag idag....