Det var då

Jag tittade på lite bilder jag hade på min externa hårddisk... Det finns inte så mycket bilder på mig eftersom jag oftast står bakom kameran. Vi är bättre vänner från det hållet... Jag har svårt att se mig själv på bild eller i spegel... Och ännu värre var det förr, för några år sen. Då när jag gick omkring och förträngde min storlek...Som jag ändå var mycket väl medveten om...Jag förstår egentligen inte hur det gick till...Jag var väl inbillningsfrisk...

Februari 2009

Jag blir både förskräckt och ledsen när jag ser bilderna...Ändå tyckte jag att jag mådde bra och hade ett bra liv och att jag orkade med. Det var nog så också, jag var ju van att vara stor och tung.
Jag vet inte varför jag tillät mig att bli så stor...Hela tiden försökte jag hitta en förklaring till varför jag gjorde mig själv så illa.
När jag väntade LilleW(2006) frågade min läkare om jag ville ha hjälp med min övervikt. Det är första gången någon har frågat. Jag har sökt hjälp själv många gånger, men blev oftast ignorerad. Som när jag i 20 -25 årsåldern bad att få göra ett ämnesomsättningsprov så vägrade den läkaren och sa att det var inte fel på min ämnesomsättning, jag måste ta mig i kragen istället....Jag bad ändå att få ta ett prov på blodvärdet iaf, eftersom det alltid varit lågt..."Jaja, suckade läkaren, du får väl det, vi kan väl ta ett prov på ämnesomsättningen också då, men det kommer inte att vara något fel på någon av dem!!" En vecka senare ringde en annan läkare och sa att inget prov var bra....

Februari 2009

Ja, iaf när min läkare frågade om jag ville ha hjälp, så sa jag att det skulle vara med psyket då i så fall. Det sitter i huvudet. Jag vet precis vad jag ska äta och inte ska äta...Jag vet precis vad jag mår bra av, ändå klarar jag inte av att leva efter det. När jag äter bra och motionerar, då mår jag jättebra, ändå klarar jag bara av att leva så i ett par månader...Sen faller jag tillbaka till det jag inte mår bra av, det jag som gör att jag blir riktigt missnöjd på mig själv.
Läkaren förstod mitt problem och gjorde sitt bästa för att försöka hjälpa mig. Men ingen ville ta sig ann mig...Mitt problem var inte tillräckligt stort. Jag hade inte den sortens ätstörning som man får hjälp för...De får kalla det vad de vill, men en ätstörning har jag...Eller så är det något annat som är stört som gör att jag medicinerar med något ätbart...

2008 insåg jag att detta går inte längre. Jag klarar inte av det här själv. Jag ringde min läkare och bad om en remiss till en GBP operation. Jag klarade ju "intagningsgränsen" med råge så jag fick en remiss. Det är ett års väntetid från remiss till operation och det var nog bra, för jag var mycket osäker på att det var vad jag verkligen ville. Jag har operationsskräck.

November 2011

Jag har skrivit om min operation i min förra blogg (www.bombbe.blogspot.com) så jag gör inte det just nu. Kanske sen.
Det har inte varit någon lätt väg...Men när någon som inte sett mig på ett tag säger: "men vad har hänt med dig, vad duktig du har varit!" Så svarar jag sådär lite urskuldande: "Jo, men jag har opererat mig vet du..." Precis som om jag tagit en mirakeldryck och svisch så gick jag ner i vikt och ingen ansträngning behövde jag göra själv... Precis som om det skulle vara någon sorts genväg...Som jag vet att många tycker/tror att det är...

Jag är ändå glad att jag gjort den. Att gå ner över 50 kg underlättar otroligt mycket....

Men jag är fortfarande störd.....