Men jag går hem skamsen....

Igår kände jag att jag hade en förkylning på gång...Kände mig febrig, matt, hängig och det raspade i halsen. Idag när jag vaknade kl. 5.20 så kände jag mig bättre...Gick upp, satte på kaffe, gjorde morgontoalett, klädde på mig, satte mig och skulle äta frukost, då knöt det sig i bröstet. Det gör det ganska ofta när jag ska till jobbet...Jag brukar försöka tänka bort det, tänka positiva tankar, tänka på dem jag älskar, tänka på vad jag ska göra sen efter jobbet osv... Nu tänkte jag "Det är bara några dagar...bara tre dagar, sen ska vi åka till familjen i Norge och fira jul (Ja, inte för att jag vet om jag får semester, men några dagar ska jag i alla fall hinna vara där..), bara tre dagar, det klarar du Berit...Det kanske är lugnt på jobbet, det kanske flyter på...." Men det gick inte...Jag började hyperventilera och tårarna strömmade... Och mitt i det tänkte jag "Herregud vad det är länge sen jag grät sist..." (Om man inte inberäknar glädjetårar, kärlekstårar och sorgliga filmer...)Ändå känner jag mig gråtfärdig nästan varje dag jag jobbar...Men jag biter ihop, jobbar på och hoppas att jag får gå hem i tid...Hem till det som är viktigt och värdefullt...Hem till dem som jag fräser åt, som jag blir irriterad på...Hem till dem som får höra "Nej, inte nu..mamma orkar inte..", "Men snälla tjata inte, mamma har haft en jobbig dag...", "Kan ni ge er då, jag orkar inte höra er...", "Måste ni vara så högljudda!!",  "Men kan ni vara TYSTA!" , "Låt mig vara IFRED en stund!"...Nej, jag är inte stolt över mig själv...Jag har världens finaste familj...Jag vill vara tillsammans med dem, jag vill göra saker med dem, jag vill vara engagerad..Men jag orkar inte...Jobbet tar all min energi, tanken på det och när jag är där...Det är många år sen jag slutade att ta jobbet med mig hem...men nu förföljer det mig...När jag är ledig en dag är jag bara trött och inspirationslös..Den andra lediga dagen kan jag börja ha lite energi igen och börjar tänka och planera vad jag ska hitta på...Tredje dagen är jag troligtvis på jobbet igen, och blir urlakad..kommer hem sur, ledsen, uppgiven, ilsken...och allt faller platt...

Det finns så mycket som jag egentligen vill göra...Jag sätter upp mål, jag smider planer...Men hur ska jag orka...Hade vi inte behövt min lön så hade jag sagt upp mig för flera månader sen...Det finns ingen värdighet som det är nu..Varken för personal eller kunder (vårdtagare). Jag känner mig kränkt av min arbetsgivare...Jag känner mig kränkt för att ingen chef reagerar på att vi inte får vår rast...Om det hände någon gång , men inte när det sker flera gånger i veckan. Det är nonchalant att inte göra något åt det, att bara tänka på ekonomin och skita fullständigt i oss...Vi som bara har en halvtimmes rast per dag, på den ska vi äta, gå på toa och dricka kaffe... Jag vet att jag ska vara solidarisk med min arbetsgivare...Jag har varit det..Jag har kämpat på, jag har stressat fram, avstått från rast, hållit humöret uppe...Vad har jag fått för det?..Tja, i somras fick jag ansiktsförlamning...Tack så mycket! Och nu har jag fått nog...Jag orkar inte, jag kan inte...Jag ska vara solidarisk och inte prata negativt när min arbetsgivare börjar vara solidarisk mot mig...

Min arbetsgivare basunerar ut att "vi vill skapa värdefulla dagar för våra invånare...." Ja inte för oss som ska utföra tjänsten i alla fall...Våra dagar behöver tydligen inte vara värdefulla...Och vem ska skapa värdefulla dagar för mina barn, nu när jag inte orkar? Skolpersonalen?! De orkar säkert inte de heller....

Det här är två och en halvtimmes jobb...

Min arbetsgivare gör mig till en människa jag inte känner igen... Jag orkar inte känna empati..Jag känner men slår det ifrån mig, jag orkar inte ta mig tid (jag hinner inte heller), jag orkar inte se, jag orkar inte lägga en tröstande hand på en gammal, trött och ledsen hand..Jag orkar inte få någon att känna sig lite bättre till sinnet, jag orkar inte ge en kram, jag orkar inte göra det lilla extra, som för mig var viktigt förr...Förhoppningsvis gör jag det jag ska, men kanske inte alltid...Jag orkar inte sitta ner i en halvminut så det åtminstone ser ut som om jag inte har bråttom...Och varje dag krymper det mig..Jag lägger skuld på mig själv. Vad gör jag för fel? Varför hinner jag inte med? Varför känner jag så här? Varför är det så här? Är jag så lite värd? Är mitt jobb inte viktigt? Är inte mina gamla viktiga? Jag är egentligen en lugn, stabil och harmonisk människa...Varför känner jag mig som en virrpanna? Jag måste kolla mitt schema om och om igen för att vara säker på att jag gjort det jag skulle, varit till dem jag skulle...Ska ett jobb vara så här? På något sätt inbillar jag mig att jag borde känna mig berikad och nöjd över det jobb jag utfört...Jag borde få gå hem och känna mig pånyttladdad med energi, stolt över min arbetsdag..Över att jag skapat en värdefull dag för några människor...Men jag går hem skamsen...Jag går hem med sorg och ilska och tårar som vill ut...

Idag när jag har varit hemma har jag också känt mig skamsen. Egentligen är jag ju inte sjuk..Jag har till och med skrattat...men det gör ont i bröstet...Men jag känner skam för att jag inte varit på jobbet,  för att mina arbetskamrater kanske fick en ännu jobbigare dag bara för att jag var hemma, för att jag borde göra min plikt, jag borde bita ihop...Imorgon är jag också hemma...På torsdag vet jag inte..Kanske kan jag samla ihop mig...

Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...

Om du vill...så finns det alltid en anledning att må dåligt....men det gäller även motsatsen...om du vill må bra...så finns det alltid en anledning till det med...Och jag väljer att må bra...Jag har tänkt skriva länge...men det är nästan skamligt att må bra...att må riktigt bra...att komma ut ur garderoben som en happy skit...

Soluppgång midsommardagen

Jag drabbades av ansiktsförlamning eller Bells pares som det heter med finare ord för ett par veckor sen...och jag kunde ändå inte tänka: VARFÖR JAG!?!? Jag var bara så j-a glad att det inte var stroke...att det inte var värre...att inte det syntes så hemskt mycket...Jag tror att det berodde på stress, både från jobbet och hemifrån, både positiv och negativ...stress alltså...
Jag gjorde ett val i år...att välja glädje, att välja att se det positiva...Jag har gjort det förr också men nu är jag mer bestämd...det är lätt att falla dit, i gamla negativa banor,,,"om bara inte...om bara jag hade...om bara jag kunde..." osv....Men helt ärligt...Varför skulle inte jag kunna? Varför skulle det inte vara möjligt för mig?
Och ja...Jag är inte alltid den mest positiva på mitt jobb...För att det är lättare att falla in i gamla banor...Men ändå så lyser det en j-la sol inom mig, som bara spritter och hoppar och är så glad hela tiden....
Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...
Och jag har kommit en bit på väg genom att inte vara rädd för andras känslor...Det här kanske låter jättekonstigt för er som aldrig har problem med att uttrycka vad ni känner, för er som inte tänker på hur det ni säger ska tas emot av den ni säger det till...Nej, jag menar inte att du är en okänslig för andras känslor för att du inte tänker i ett halvår på hur personen du vill säga något till ska ta emot det....Jag menar att min önskan är att bli mer direkt...Och jag är på väg...Och det är jag också glad för...Och jag är tacksam och glad för att det finns människor som bryr sig om mig....Grannar som kom med blommor och vänner som tog hand om våra barn, när jag drabbades av ansiktsförlamningen och människor som ringde och skrev och brydde sig om. Kärleken här hemma. Människor är goda!
Allt kunde ha varit så mycket värre....så varför älta? Jag väljer att vara tacksam att det inte var värre...
Nu har nästan hela snedheten gått tillbaka och jag har bara min naturliga snedhet kvar, arvet från min far..

En del av glädjen beror kanske till viss del på min Forever Living karriär...att jag börjar söka utvägar till något annat än mitt nuvarande lönearbete....Jag är fylld av idéer och planer...En del kortsiktiga och en del långsiktiga...I vilket fall så är det så roligt...I augusti ska jag till Stockholm på Success days och matas med en massa nyheter...Jag älskar ju att utvecklas, gå på föreläsningar/utbildningar...älskar när livet rör sig framåt....med det inte sagt att jag inte älskar att lata mig en hel dag....Det är dit jag vill komma...Att jag själv får styra över vad jag ska göra med min tid och när jag ska göra...Kanske jag kommer dit en dag...vem vet?! Kanske du med!

Smiiiiile forever

Från en granne

Från en annan granne

Sean Banan och morsdag

Började dagen med smootie...inget kaffe på sängen här inte....av två anledningar..min käre åkte och jobba nångång i ottan och var hänsynsfull nog att inte väcka mig....och för att jag just nu inte dricker kaffe eftersom jag detoxar....
Men min käre kom hem och körde mig och LilleW till simskolan.  Jag simmade några längder. Sen gick vi in till stan....LilleW åt en glass och jag en banan...olika falla livets lotter... Vi tog bussen hem. Gick och rösta i EU valet åt mamma och mig. Jag lagade mat. Ettan som åkte in till stan när vi kom hem, kom med morsdagpresenter...En mugg och en ljusstake....Han fick hjälp av ett par tjejer att välja. Tjejer kan!
Så blev det till slut dags att åka till Mariebergsskogen för att se Sean Banan med LilleW och LillaY....Nu är han min idol också....så rolig och så bra budskap till barnen. .även oss vuxna.
Efteråt blev det banan t-shirt och autograf och foto
En fin morsdagspresent att se lyckan i LilleW's ögon....och modet att gå fram igen och säga "Hej!" Och Sean svarar "Heeej kompis! Var det något du glömde?"
Som sagt han är en fin människa bananen.

Jag hann med att plocka liljekonvaljer och åka hem till min mamma innan jag kom hem och fick ta mig grönt te i min nya fina mugg.

Nu förtjänar jag en stor kopp te,,,

Ut på tur aldrig sur trots skur

Det är tur jag har både jobb och barn så jag får motion.....
Har nog cyklat några kilometer på jobbet och till och från jobbet...Inte för att jag har något långt...Dagen på jobbet har gått i ett, fast rasten hanns med lyckligtvis...
Slutade kl.16 och cyklade hem i blåsten...In och slängde i mig lite kaffe och ett par hårdbrödmackor. Utfodrade barnen med lite mellanmål och sen iväg på till bussen för att åka till racketcenter...Jag kollade flera gånger vilken buss och vilken tid via dator och karlstadbuss påstod att bussen härifrån skulle gå direkt till racketcenter...Men se det gjorde den inte utan svängde in där jag inte tänkt mig...Så det var bara att hoppa av och promenera nån kilometer...Det var inte så långt men längre än vad jag hade lust med. Ettan gick till racketcenter och jag och LilleW till Willys för att köpa lammstek...plus lite annat naturligtvis..Något annat går ju inte ann...
När Ettans träning var färdig åkte vi in till stan och gick på Subway och käka kvällsmat...Och sen tog vi bussen hem...Jag såg verkligen framemot att få slänga mig ner i soffan...Då upptäckte vi att Ettan glömt sitt racket på Subway...Jaha..Bara att ta cykeln in och hämta, medan LilleW duscha...
Nu förtjänar jag en stor kopp te och Greys Anatomi...LilleW sover som en stock och det kommer säkert jag med att göra...

Varje dag...

Det här var jag….

Det här är jag….Det var jag…Julafton 2007 och sommaren 2008. Det är som en annan tid. Ett annat liv. Men ändå inte så långt bort. Och ibland är jag där. Ibland så glömmer jag bort att det där inte är jag…längre…fast det är jag…med samma tankar…...Oftast är det till denna person jag letar kläder…jag har lite smått vågat mig på att gå förbi storastorleksavdelningarna…och vågat mig på att leta kläder på andra delar utan att tro att någon ska fnissa bakom min rygg…
Den 21 april är det 5 år sen jag opererades…Jag är faktiskt ganska stolt att jag klarat mig hit där jag står idag.Tittade på Biggest Looser igår och började minnas hur det är att leva i en så stor kropp, därför var jag tvungen att leta upp gamla bilder. Jag måste se…Var jag så stor? Ja, det var jag visst…I omklädningsrummet på jobbet hänger min gamla jobbjacka i storlek 5XL. Jag provade den en dag. Det är helt obegripligt att den knappt gick att stänga..och att det var problem att hitta en jacka till mig som passade. Det är ganska pinsamt, det är sånt man förtränger och går hem och tröstäter över…Och föraktar sig själv.
Men…Nu har jag tagit mig hit där jag är nu och nog fasen ska jag väl lyckas med resten också!

Gärna något sött...eller kanske salt...

En "sjö" i en skog

Det går väldigt trögt det här med blogginlägg...
Just nu lider jag av en dunderförkylning...Typiskt, när det blev ett sånt fantastiskt vårväder...och jag som kom igång med joggandet och t.o.m hittade träning på Runkeeper...Springa 1 mil på under 65 min på ett visst antal veckor...minns inte hur många...Det är inget jag tror att jag kommer att uppnå, men det hindrar ju inte att jag kan träna. Och man ska aldrig säga aldrig...
Men nu sitter jag här och hänger med en näsa som rinner konstant och hostar...Det hostas på fler hörn här hemma...Ettan har också blivit förkyld och LilleW var det för en vecka sen...Fast hostan sitter i. Bara H som är kvar...

Jag började med Matdagboken förra måndagen också. Jag har gjort det förr. Det är lite bökigt i början men sen tycker jag det är ett ganska bra verktyg för att hålla reda på vad jag äter....Men som sagt var så började förkylningen slå till i fredags...och jag hör tyvärr inte till dem som tappar matlusten av förkylning...eller inte har lust att äta för att det inte smakar något...Jag hör till sorten som söker efter om det inte finns något mer jag kan stoppa i munnen...Gärna något sött...eller kanske salt...och dricka saft och hallonsoda och äppeljuice...Ja, sån är jag...och här finns små hallonlakritsskallar köpta på IKEA för 15 kr...Och det fanns jordnötter...popcorn finns det men det ställer jag mig inte och poppar - jag är ju sjuk..Det finns kakor för jag hade ett kakbakarmaraton för ett par veckor sen...Det finns inte lika många längre....Och det finns falurågrut som just nu är jättegott med leverpastej och smörgåsgurka på...Och det finns mitt egenkomponerade muslibröd som är mums med ost på...Och det finns en massa teer och kaffe..och och och en hel del mat också...Det är väldigt nära till pizzerian också, men dit har jag inte kommit än...Men det är väl bara att ta nya tag...igen och igen och igen...Ge aldrig upp!

Vad händer mer...hmn...
Jag har bytt schemarad på jobbet...Därför blev jag ledig helgen som var...Då passade jag på att bli sjuk...Smart...Jag jobbade extra i fredags också... det var den karensdagen...
Jag kände mig faktiskt lite bättre i morse...som att det finns ett friskt liv efter detta...men nu har nog febern stigit igen, förstår inte varför jag sitter här och skriver när jag kan gå och lägga mig istället...Allt för er, allt för att berätta om mitt fantastiskt innehållsrika liv...

Mössa virkad av min svägerska. Går mycket bättre att springa med den på.

Smart start 9 dagar av lyx

Nu har jag gjort min smarta start...min kroppsliga utrensning....9 dagar av svält...nej jag bara skojar...ärligt talat så har det varit 9 dagar av lyx. Jag har varit ledig i sju av dagarna och det i sig är ju en typ av lyx.
Jag har unnat mig att äta gott och att må bra.
De två första dagarna såg ut ungefär så här:

Vaknade. Drack aloe vera, tog en tablett garcinia, drack ett stort glas vatten och en kopp grönt te. Efter ca en halvtimme drack jag en smootie med bär och ultra shake.

Mellanmål. En skalad frukt och en tablett Bee pollen och en fields of green.

Lunch: smootie med ultra shake. Aloe vera

Middag: smootie med ultra shake. Aloe vera.

Kväll: liten fruktsallad. 

Från dag tre såg morgonen lika ut men lunch och middag bestod av grönsakssoppa eller kyckling/lax och en massa grönsaker. 

En halvtimme innan mat en garcinia och mellan måltiderna Bee pollen och fields of green. Frukt. En massa vatten och grönt te. 

Jag har inte druckit kaffe, svart te eller mjölk. Har blandat smootien med havremjölk. Inte ätit socker eller salt eller gris och nötkött.

Det var faktiskt inte svårt alls. De två första förmiddagarna kunde jag inte gå så långt från toaletten....och lite dimmigt antagligen pga ovanan att inte dricka kaffe men sen mådde jag bara fint.

Resultatet blev -4,9 kg.

-6 cm midjan

-6,5 cm höft

Och minus på andra mätställen.

Ja, jag är nöjd.

Jag saknar......

Kan inte sova...fast jag är trött.....
Nu har det gått några minuter in i den 31 januari.
Grattis pappa på din 80 års dag.
Jag saknar dig....Jag saknar att jag inte kan hälsa på dig....Jag saknar att jag inte kan fråga dig om något längre...att svaren jag ibland söker dog med dig....Jag saknar att du inte kan färga mina minnen....Jag saknar dina berättelser.....Jag saknar....
Men jag tror att du hälsar på oss ibland och busar lite....
Nu ska jag göra ett nytt försök att sova....

I år har jag höjt ribban. ....

Bara så ni vet så började jag min årliga operation skärpning igår.
Det är det fina med januari, årets första fräscha månad,  att man ( alltså jag) liksom kan tänka "Nu minsann! Detta året är det året jag kommer i mål"
Men i år har jag höjt ribban lite. Det räcker inte med motion och matskärpning (fast det är inte maten det är fel på utan allt annat som passerat genom mitt tarmsystem) nej nu ska jag jobba med mitt sinne också.
Har skaffat mig en bok Daily greatness training journal 12 weeks to a rocking fit body & mind. För att jag tycker om böcker och för att jag tycker om tanken på att jag ska göra små tankearbeten varje dag och för att jag tycker om att sätta upp mål och att planera. Jag är fullt medveten om att jag är värdelös på att fullfölja det jag påbörjat...men som sagt. ..det är ett nytt år...och jag är också ganska dålig på att ge upp hoppet....
Igår blev det ingen träning av något slag. Det hanns inte med. Däremot åt jag inte den endaste lilla kaka eller chokladbit.
Idag har jag däremot bokat in mig på 30 min spinning, 30 min FLX och 55 min zumba.... Ja, jäsingen så man kan ta i. Zumba blir något nytt. Tvekar lite....

God fortsättning gott folk.