- Men mamma!!!! Seriöst!

Järnspikar också....

För att fortsätta på Shit temat så har jag kommit fram till att i min egen filosofi så skulle det heta:
Shit don´t happen whitout a reason...
Vilket innebär att jag ska ta lärdom av de saker som händer..Att det är något jag behöver bli bättre på...
Tex så är jag ganska konflikträdd...Jag söker inte upp konflikter eller startar några...om man säger så...Helst vill jag stoppa huvudet i sanden...titta åt ett annat håll...rycka på axlarna...Jag tycker inte om att hamna mellan två personer i en konflikt, där jag tycker om båda två, och båda förväntar sig att jag ska stå på deras sida... Det hände förra veckan...Det var länge sen sist jag var i en sån situation...Och jag kände då att jag måste lära mig att hantera sånna här situationer och inte vara så rädd...Det är väl kanske det att jag känner mig som en velpotta som alltid förstår...Jag blir så himla trött på att förstå...Förstå varför den reagerar si och den gör så..Men å ena sidan, men å andra sidan, men å tredje, fjärde, femte...osv..sidan...Och väga varje ord på guldvåg så att ingen ska bli sårad...Ibland önskar jag att jag bara kunde rasa ut som den pubertetstonåring jag aldrig var ( för att jag inte kunde såra någon då heller..) och säga saker som jag inte menar egentligen. Fast å andra sidan så brukar jag bli tagen på allvar de gånger jag blir arg...Utom mina stackars barn då som får utstå att jag blir arg...typ varje dag...Fast den här konflikten jag hamnade mellan handlade ju inte om att jag skulle bli arg och skrika rätt ut...Utan att jag var tvungen att välja sida, vilket jag gjorde tillslut efter att ha vänt och vridit och gjort efterforskningar. Och en blev besviken och en blev nöjd. Och det är jättejobbigt att en känner sig sviken av mig...MEN! Jag måste också lära mig att inte ta ansvar för andra människors känslor...Jag måste lära mig att släppa...Han fick vräka ut sin besvikelse över mig och övriga som valde mot...Och jag tog snällt emot...Fast jag stod på mig...Det har jag blivit bättre på med åren....

För att övergå till något annat så är det melodifestivaltider... Jag såg inte första deltävlingen...Men på de andra har det inte varit någon låt som jag tyckte var så där jätte bra...Så gick jag då in på nätet för att kolla lite på det som var med i första...Särskilt denne YOHIO som jag hört lite av vart om... Men jag är helt såld! Det är nästan så denna 17-åring kan konkurrera med Gyllene Tider....För någon som var ung...eeeh..yngre..på 80-talet så tycker jag inte att hans stil är såååå uppseendeväckande. Jag bara älskar människor som vågar vara udda....Dessutom är han helt fenomenal på gitarr....LilleW har satt upp en idolbild på YOHiO i sitt rum men han har lovat att jag får den när han tröttnar...Han tycker att jag kan ha den på min garderobsdörr...Undrar vad H skulle gilla det...hahaha...

YOHIO Heartbreakhotel
Sky Limit

Och nu kom sjusovaren Ettan upp:
- Men mamma!!!! Seriöst! Lyssnar du på YOHIO idag med?!?!??!

This shit happened before

Står på diamanten....

Kakmonster

Det är lika bra att sluta drömma det går åt helvete i alla fall...för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis likt förbannat i Hudiksvall...(citat Euskefeurat)
No shit?!?

Det är snart dags att betala räkningar...Därav citatet...Nog sagt om det....
Eller inte...Eller jo...Eller så spelade jag Försvunna diamanten med barnen igår...Skulle gärna omvandla spelpengarna till riktiga pengar.. Jag vann...(if shit happens, take a hostage.....)

Vaknade tidigt och började räkna och summera och kunde inte somna om då förstås...Varför ska man börja med sånt mitt i natten??
Shit won't happen if I work harder....  

Nåväl...Fick iväg barn till skolan och sen började jag baka kakor som det kakmonster jag är.
- Hej, jag heter Berit och jag är ett kakmonster!
If shit happens i deserve it....
Livet blir lite lättare av att baka...Då menar jag inte livet som i midja utan livet som det jag andas... Det är terapi för mig...Måste inte baka kakor just, det gjorde jag för att jag var sugen på att äta upp chokladbollen som är kvar..som LilleW sparar till fredagsmyset...Man kan ju inte ta barnens fredagsmys...innan fredagsmyset börjat...men efter...det som blivit kvar..det kan man knycka...det brukar de ändå glömma bort...Mammor får gotta sig varje dag...Något ska man ha för att man är en ansvarsfull vuxen som betalar räkningar och våndas...
Nu har jag ätit två och en halv kaka och mår så där..Magen protesterar...Det är ju skönt att jag slipper äta upp alla på en gång...Som jag kunde ha gjort tidigare i mitt liv...This shit happened before...
Känner mig halvtaskig i kroppen som om en förkylning är på gång...Skulle ju sitta fint så här när jag nu ska börja jobba på måndag igen.
Jag försöker mig på att virka en mössa...Jag har gjort två...Som Ettans gossedjur fick...Idag ska jag försöka få till en i min egen storlek...Jag har så svårt att hålla mig kvar på grundnivån utan ska gärna sväva iväg till något som jag inte behärskar än...det är ju bra om man lär sig grunden först...Har jag hört....

When shit happens, is it really shit?

"Varför får man säga vitlök då, höhöhö..."

Stormgryta med fisk

en sån där boll

Gjorde en fantastiskt god fiskgryta igår. en sån där man tager vad man haver gryta....
Tänkte tvinga på er receptet här...På ett ungefär.
1 röd lök
2 vitlöksklyftor
2 paprikor
10 färska champinjoner
Fräs tills det löken blir glansig.
Sätt i
2 msk tomatpure
1 pressad lime
1 dl cremefraiche
1 burk coccosmjölk
1 fiskbuljongstärning
peppar och salt
koka upp
Lägg i två fiskblock (torsk) skuret i tärningar.
Puttra tills fisken är färdig.....

Eller gör som jag...Glöm bort att kolla så det puttrar och låt det stormkoka medan du kokar riset så går fisken sönder till små små biter...Men det blev gott ändå! Då kanske man kan lura i någon att det inte är fisk i ifall det är så att de inte gillar fisk...det problemet har vi inte här...Här ska helst inte grönsakerna synas....

Så gjorde vi chokladbollar jag och LilleW. Till hans utedagsfika idag. Jag vet att en del av er säger Negerboll. Det gjorde jag också tills jag fick lära att det finns folk som känner sig kränkta av ordet. Sen dess kan jag inte med att säga det längre och tänk att det gör mig inget, de smakar precis likadant vad jag än kallar dem.... Och Chokladboll beskriver ju bättre vad det är. Jag har också förståt att en del påstår sig bli kränkta vid att inte få kalla bollen för neger eftersom den alltid har hetat så.. förr...
När jag var barn hade jag några kompisar som bodde på Kroppkärrsvägen...Men plötsligt bytte gatan namn till Lagmansgatan...Och vi överlevde det...
När jag var i tioårsåldern bytte min mamma tilltalsnamn...Men tänk, innehållet i henne var precis det samma som förut, det tog ett tag att vänja sig, men det gick bra det med...
Om det är så lite jag kan göra för att bara en människa inte ska känna sig kränkt som att ändra namnet på en boll så gör jag det gärna.
Om man envisas med att det är en mänsklig eller kanske en Svensk rättighet att kalla chokladbollar för negrer, så vet man kanske inte hur det känns att vara kränkt.
Och om man kommer med argumentet "Varför får man säga vitlök då, höhöhö..." Eller något liknande..Så säger jag: suck! Vit är inte ett negativt laddat ord! Neger är det...

LCHF - släng dig i väggen!!!!

Rutor i en korg

Äntligen måndag....Helgen har passerat i lathetens tecken...I lördags gick jag inte ens ut genom dörren..
Men jag har läst och tagit upp min virkning. Virkar mormorsrutor, mest som träning...Tror inte jag får ihop någon filt eller överkast...Jag är inte så säker på att jag har de färgerna jag skulle vilja ha på ett överkast heller. Men det är kul medan det är kul...Jag fick lust att prova på något annat och det finns ju massor på nätet. Virkskola till och med. Jag vet ju inte hur man gör fastmaskor och dubbelstolpar och allt vad det heter... Hittade  en bra sida med hjälp av min svägerska... Nu kom bara nästa problem...Och det är att jag kan visst läsa en beskrivning men jag kommer inte ihåg den så länge...Inte förrän det sitter där i minnet av sig självt...och det kan ta en stund... Jag är heller ingen som gillar att läsa instruktioner på dataskärm...Jag vill ha dem på papper...Jag fattar bättre då...Hahaha...
Men, jag har ingen skrivare som funkar...Trodde jag...har en som är oanvänd, ny kan jag inte säga att den är, den har bott här och blivit dammig i ett par år. Jag försökte få igång den en gång men fick bara besked att färgen var slut...Som den ju inte kunde vara eftersom den var ny...Jag gav upp..Men idag tänkte jag att va fasen! Jag ska väl ändå prova en gång till...Jag har en annan dator nu än sist. Bar ut skrivaren i köket och började med de först instruktionerna..Sen kom jag till det momentet när jag skulle sätta in skivan med drivrutiner....Hmn, vart var den?! Jag vet bestämt att jag sett den flera gånger och blev lika irriterad och blängde surt på den varje gång jag såg den....Och jag hade precis för mig vart jag såg den sist....Och där var den förstås inte..Någonstans i bakhuvudet ville jag minnas att jag lagt den någon annanstans, eftersom jag tänkt att jag ändå inte ska använda den...
Funderade även på om jag slängt den...men det kom jag fram till att jag nog inte gjort eftersom där den förmodades ligga finns det massor av annat skräp jag borde rensat och slängt...
Jag gav upp en stund när jag tittat överallt tre gånger...Förutom ett ställe där jag bara slängt ett öga men inte trodde på...Där tittade jag igen...Och där låg den...(jag hittade instruktionsboken till symaskinen också och la den på ett säkert ställe...hmn hmn)...Så gjorde jag allt jag enligt instruktion skulle och ta mig tusan om jag inte fick den att fungera!!! Jag är ju ett tekniskt geni!!! Hehehe...
Så nu har jag gjort lite utskrifter....
Jag ställde mig på vågen idag också...Mitt frossande i semlor, kärleksmums och annat smått och gott resulterade i - 2,8 kg...Jag säger bara en sak: LCHF - släng dig i väggen!!!!
Nu är jag nere i - 65 igen. Skönt... 5 kg till och jag är nöjd... 10 kg till och jag är övernöjd!

Vissa dagar börjar bättre än andra...

Kärlek på ett fat

I ärlighetens namn var inte "upp och hoppa!" det första jag tänkte när väckarklockan ringde...Utan snarare "sova lite till"... Men som tur är har jag en annan liten väckarklocka som inte ens behöver ställas in kvällen innan...Den startar igång av sig själv och har lite olika melodier för sig. Just nu är det: 
Copa copaca banana
Copaca banana
Copaca banana
Det går inte att förprogrammera vad man vill höra, tyvärr..
Ligger man kvar för länge i sängen börjar det blir en mer otålig stämma som säger: 
"Meeeen, ska du gå upp nångång?! Jag är hungrig!!!"
Då är det dags att gå upp annars sätter virvelvinden i sängen i gång...Och den vill jag inte vara med om...
Så kliver jag då upp ur sängen och går i halvsömn till kylskåpet för att hämta fram mjölken till lille väckarklockans flingor...Och vad möter mig där..Jo, ett fat med kärlek....Och kaffet är färdigt i termosen. Underbart! De är de små små detaljerna som gör det...
Jag vill inte låta självgod, men det är underbart att vara älskad och uppskattad, respekterad och sedd. Det är fantastiskt att ha en man som pekar på mig och säger: 
"Där är min dam, där är kvinnan jag älsker!" (han är norsk min man därav dam och älsker)
Vi har känt varandra i snart 18 år och levt tillsammans i 16 år. När vi träffades så var vi ganska kantstötta båda två på olika sätt. Men det jag såg hos honom var hans varma hjärta, det känsliga och mjuka, och den kärleksfulla blicken. Jag såg att allt det där fanns i den lite trasiga människan och jag ville ha det, men var inte mogen för att ta emot det och han var inte mogen att ge...Och jag vet att några av er som var med då tycker att han, för att uttrycka det milt, behandlade mig illa. Och ni tänkte nog att jag var bra korkad och kanske blind... Men genom allt vi gått igenom tillsammans så har jag aldrig slutat tro på det jag såg hos han från början. Och allt jag har begärt av honom, där jag tyckt att han har behövt att förändra, har han gjort för mig och sen för vår familj. Han har däremot aldrig begärt något av mig vad jag kan minnas. Det är stort.
Det jag älskar mest hos den mannen är hans förmåga att skratta. Skratta så han gråter.
Så vill jag slutligen tillägna denna till min käre:
And I'm telling you

Då sliter det i mitt mammahjärta

Morgonkaffe

Trevlig Alla Hjärtans Dag på er!

Det blir ingen skidåkning idag Det töar visserligen inte riktigt, men jag kände när jag följde LilleW till skolan att det stramar lite på höger sida...
Ska ta en promenad till jobbet istället och lämna in sjukskrivningsintyget.
Måste säga att det känns lite lyxigt och lite skamligt att gå hemma utan att vara dunder förkyld eller ha svåra men av operationen.... Jag har ont men jag trodde det skulle vara så mycket värre... Jag har ju aldrig vaknat upp från en (genomförd) operation utan att ha hemska smärtor och lång konvalescens... Nu känns det som jag kommer vara fit for fight när sjukskrivningen går ut... Härligt!

Så detta med hårdhandskarna....Det var ju lite dumt tänkt av mig måste jag säga...Hur ska det gå till när fettisdagen avlöses av alla hjärtans dag?!? Nä, jag har ingen karaktär... Och i den här familjen vill man gärna ha något gott (läs sött) när det ska firas...Åtminstone tre av oss...och alldeles speciellt två av oss. Och en av oss skulle ta i med hårdhandskarna och den andre skulle ha godis/kak stopp en månad (för att belönas med ett spel). Men men nu är det ingen idé att börja förrän det är måndag igen...haha..

Idag ska LilleW till badhuset med skolan och han är så orolig. Alla de andra barnen är överförtjusta. Ja, i alla fall de som hörs...Igår när han skulle lägga sig frågade jag om han var orolig för badhuset:
-Ja, sa han och darra på läppen, jag tror jag kommer sakna dig och pappa....
Det är så, när han är ledsen eller rädd då saknar han någon som just då inte är där.
Då sliter det i mitt mammahjärta... Jag har tänkt fram och tillbaka, vad som kan vara bäst. Jag tänkte att jag kanske skulle be att få följa med för att finnas där för han....Men sen tänker jag också att det kanske hämmar honom och han blir räddare bara för att jag är där. Kanske han vågar mer om jag inte finns där med mitt oroliga mammahjärta. I vilket fall så bestämde jag att inte följa med. Och pratade med hans mentor i morse att han är orolig (jag har redan berättat det för henne förut..).
- Han har sagt det, sa hon.
Och då känner jag mig tryggare att han säger ifrån själv. Att han vågar berätta att han är rädd, fast de andra barnen är uppspelta och glada. Mitt mammahjärta blir så stolt!

Nu ska jag ta mig den där promenaden till jobbet sen ska jag gå hem och baka Kärleksmums till mina hjärtan här hemma.

Ja, då ska vi se om det inte börjar töa till i morgon då

Mariebergsskogen

Tog mig en promenad över isen på förmiddagen och fick med mig kameran.
Det var ganska lagom kallt ute tre-fyra minusgrader.
Gick runt i skogen och njöt.
Saknade bara en glimt av solen.
Gick in på Naturrum för att ta en kopp kaffe och tittade på fotoutställningen. Råkade bli en pytteliten makron också, med säker 500 kcal i sig. Men nu har jag varit nyfiken länge på hur de smakar...
Det är tydligen sådana man ska baka nu... det kommer inte jag att göra... Jag kan inte baka snygga små saker och sätta fyllning emellan .. Jag kan möjligtvis få dem att smaka bra...men meningen med makroner är väl att de ska se fina ut

En massa kalorier...

också.
Gick en vända runt isen också så jag kom upp i 4,5 km...
Det är skidspår där och jag blev väldigt sugen på att ge mig ut. Jag tror jag ska försöka i morgon. Kan hända att min ärrade mage inte tycker det är en god idé men det ser så härligt ut.... Och så där på vardagsförmiddagarna är det mest glada pensionärer ute så jag behöver inte känna mig så där i vägen hela tiden för de rutinerade åkarna...Ja, jag vet att pensionärerna säkert är ännu mer rutinerade, men de flesta tränar inte inför Vasaloppet eller beach 2013... Och är lugna och glada och pratar med varandra medan de åker....
Ja, då ska vi se om det inte börjar töa till i morgon då....Som det brukar när jag tänker på skidor...

Hon bär på en besvärlig gen.....

Hårdhandskar

Jag vet inte jag men var det inte någon som sa något om att det skulle tas i med hårdhandskarna nu??
Någon sitter nu och känner sig som en plufs och är ganska missnöjd med sig själv...
Men hon kan inte hjälpa det....
Hon bär på en besvärlig gen som gör att om det ligger något kaloririkt framför ögonen så måste hon stoppa det i munnen...
Som typ idag då det stod en sockerkaka på bordet. Bakad igår för att de ljuva avkommorna skulle ha något att fika på, på sin utedag med skolan..
Och sen hoppade en semla på henne när hon var ute och körde...
Det var lika igår...Då ramlade pepparkakorna på henne när hon öppnade ett skåp...
Men imorgon är en ny dag! Då ska bara bra kalorier ramla in...(de ljuva avkommorna klämde i sig det sista av sockerkakan..)
Ja, så var det bestämt då...Trevlig kväll på er!
Hon och någon = JAG... ifall någon inte förstod....

Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig

Korridor på Torsby sjukhus

Jag överlevde....
H körde mig till Torsby förra söndagen. Vi hade tänkt att barnen skulle följa med men LilleW var sjuk så mamma kom hit och tog hand om dem.
Jag vet inte vad jag höll på med på dagen...Packade väskan, fyllde mp3n...Snodde runt..LilleW bad mig flera gånger att jag skulle komma och sitta hos honom och jag svarade hela tiden "Jag kommer snart, jag ska bara" och samtidigt flög tankarna runt i huvudet...Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig - att du aldrig kommer...
Jag blev färdig tillslut och satt någon minut. Kramade honom hårt hårt och kände tårarna vara på väg. Han tittade på mig, lite misstänksamt, men jag ville inte gråta, jag ville vara stark och glad. Bet ihop och talade om för han hur mycket jag älskar honom och att han är finast i världen...
Gick på toa, H började vara färdig att åka i hallen. Jag kunde inte hejda mig. Tårarna flödade och jag sa till mig själv att skärpa mig jag hade ju inte sagt hejdå till Ettan än. Bet ihop, bad Ettan komma ut i hallen och kramade honom hårt hårt och tårarna flödade, de gick inte att hejda. Min stora fina kloka pojke!
Tog mig samman tillslut och vi kom iväg.
Framme i Torsby fick jag en säng i en tvåsal. En sköterska kom och pratade med oss och skrev i papper. Jag fick veta att vi var två som skulle opereras på måndag morgon och jag skulle få reda på senare under kvällen om jag var nr ett eller två.
H åkte hem. Jag hade två böcker med mig men orkade inte läsa. lyssnade på mp3n...Gick runt lite i korridoren...Tittade på tv...pratade med granntanten. Fick veta att jag skulle bli nr två, operation kl.11. Kändes lite jobbigt. Hade velat vara först...Duschade mig med HiBiscrub och gick och la mig. Fick något att sova på och somnade. Lyckades sova hela natten, ja jag vaknade flera gånger men klarade av somna om. Jag gjorde mig ingen brådska med att duscha igen på morgonen eftersom operationen inte var förrän kl.11.
Gick på toa vid nio, då kom sköterskan och knackade på och undrade om jag var där. Det var dags att hoppa i duschen, jag skulle iväg till operation... Här gick det undan... Lika bra tänkte jag, då hinner jag inte tänka så mycket. Ringde H och sa att jag snart skulle opas. Han var i bilen på väg upp. Han ville vara där när jag vaknar eller om något händer...Skickade ett mess till mina Igloosar att de skulle börja andas lugnt och fint med mig som de lovat...
In i duschen scrubbar scrubbar..ut ur duschen, i nya fina rena landstingskläder..upp i den renbäddade sängen, dras iväg upp till operation. Blev överlämnad till personalen där. Fick ligga på uppvaket i väntan, en sköterska satte en nål och dropp i handen. sen fick jag ligga och vänta.
Då började paniken komma. Jag tänkte på barnen och tårarna började rinna. En sköterska kom fram och undrade hur det gick för mig.
- Det är kämpigt, sa jag.
Hon frågade om jag ville ha något lugnande och jag tackade ja. Det gjorde susen..Fortfarande orolig men ingen panik. Sen tog det inte så lång stund innan jag fick åka in på operationssalen. Jag har nog sagt det förut  men det tåls att säga igen. Personalen är helt underbar! De förklarar vad som händer, vad det gör och att nu kommer jag snart sova och plötsligt vet jag ingenting förrän jag blir väckt igen...
Jag minns inte så mycket av själva uppvaket, mer än att de säger att det är färdigt och att det har gått bra och att jag kan flytta över till "min" säng.
Sen fick jag ligga på uppvaket och vakna till...Fast jag hade mest lust att sova tills narkosruset har försvunnit ut kroppen. En sköterska sa att de har pratat med H och att han kommer snart. Han stannade en stund och åkte sen hem igen.
Jag bad om en radio, låg och lyssnade, slumrade, vaknade, fick smärtstillande, slumrade, vaknade. vid 18 tiden hade äntligen det värsta narkosruset försvunnit och jag började känna mig som en människa. En glad en, som överlevt!
Sköterskan undrade om jag ville gå på toa, men jag kände inte att jag behövde det. Fast jag förstod ju att de ville ha upp mig på bena och det ville jag med. Jag ville komma ner på avdelningen igen så jag gick snällt på toa....Men kunde inte prestera något. Jag berättade att när jag skulle föda barnen så kunde jag inte heller kissa, utan fick tappas. De mätte urinen i blåsan och tyckte att de nog borde tömma mig. Så det gjorde de...vid kl. 20 blev jag hämtade och fick komma ner på avdelningen igen, fast i ett nytt rum, en fyrasal. Jag fick kaffe och smörgås...
Messade till igloosarna och ringde till H.
Fick en del smärtstillande och sov ganska bra på natten. Var på toa på natten och lyckades kissa för egen maskin...Det kändes bra.
Tisdagen flöt på i ett halvslummer, jag hade en del ont och fick ganska mycket smärtstillande.
På onsdag kom en läkare på ronden och frågade om jag mindes vad min operatör sagt om operationen i måndags, men det mindes jag inte så mycket av. rondläkaren hade också varit med. Bråcket hade varit ganska stort och det hade tagit tid för att jag hade sammanväxningar och tjocktarmen hade suttit ivägen eller något. De hade lagt ett nät över men kunde inte sy ihop hålet i bukväggen för att det var för stort. Så jag kan få en liten "bulle"...Ja, det är väl som det ska med mig det...Men nu är min mage mjuk i alla fall och inte hård...Bestämde att jag skulle åka hem på torsdag.
H kom och hälsade på. Vi gick ner i kafeterian och drack kaffe.
Jag gick lite i korridorerna och trappen för att få igång magen...Men den gav inte ifrån sig ett ljud...
På torsdagsronden sa läkaren att jag skulle få extra droppar för magen förutom det pulvret jag fick tre gånger om dagen.
- Men jag åker hem idag, påstårsfrågade jag doktorn.
- Nej, först vill vi att magen har kommit igång, säger han och nyper mig i tårna.
Men asså va!!! Jag kände mig ganska övertygad om att min mage skulle komma igång bara jag kom hem och fick gå på min egen toa.... Men jag var ju ändå tacksam att de bryr sig och inte bara rycker på axlarna...Så när H kom och inte fick ta med mig hem så gick vi ut på Torsby by och köpte chips och pepparkakor, som brukar sätta fart på magen....
När H åkt hem gick jag upp och ner i trapporn, drack plommonjuice och gick i trapporna. Lyckades få ut en fis...Överlycklig...hahaha...Träffade på min läkare i trappan som verkade ha lite roligt åt mig. Han var inte orolig..
- Det kommer i dag eller i morgon....Det är ingen fara...
Fast jag ville ju hem....Jag hade ju ingen lust att ligga där över helgen bara för att jag inte kunde skita...
Drack mer plommonjuice och en massa vatten och åt pepparkakor...Inte blev det bättre av att personalen frågade så fort de såg mig om det blitt nått....
På fredag fick vi Pajalagröt till frukost. Sen satte jag på mig mp3n och började gå i trapporna igen..Mötte förstås läkaren också, som såg lika munter ut som dagen innan....Gick i korridorer och plötsligt så händer det! Ja, jag hann till toa....
Så på fredagen fick jag åka hem. Hem till mina krassliga barn.
Och jag mår riktigt bra, har förstås lite ont men klarar mig med alvedon..Värst är nog träningsvärken i vaderna efter all trappgåing...Men nu ska det tas i med hårdhandskar! Fyra dagar all inclusive på Torsby sjukhus gjorde inte gott på vågen....
Nej, nu har LilleW tjatat om att vi ska spela ett bra tag så det är väl bäst jag gör det....Ettan sover...De har studiedag idag....

Och så tittar hon på mig där vetskapen om vilken mes som mor jag är lyser i hennes ögon

Sundsta Badhus

Var som sagt till badhuset igår med barnen. det var speciellt för LilleW´s skull. De ska börja med simträning...eller om det heter vattenvana, i skolan i mitten på februari. Ville gå dit med han eftersom han är lite räddhågsen i nya situationer och har stor respekt för djupa vatten. Det är så att badhuset inte är färdig ombyggt än så det finns ingen egentlig barn/simundervisningsbassäng utan det är den "stora" motionsbassängen de ska vara i. Det går visserligen att höja golvet i den så det inte blir så djupt men det kommer ändå bli på en obehaglig nivå för LilleW, Vi började med att gå till det nya upplevelsebadet. Redan där började jag ana att detta kommer inte bli lätt... Han klamrade sig fast vi mig när vid var i vattnet, men jag tog med han ut i vattnet, för att jag var nyfiken och ville se hur det såg ut. Han ville bara vara på en liten grund del och protesterade högljutt mot att bli förd ut på djupare vatten...efter ett tag av Nej och nej och nej..Sa jag att vi skulle gå och titta på bassängen dit de ska med skolan.
Där var vattnet kallt (jämfört med de andra bassängerna) och han ville inte alls prova att komma i och han hade helt tappat förtroendet för mig som redan lurat ut honom på djupa vatten. Han grina och böla och protesterade och jag lirkade, hotade och mutade..Men han satt med armarna i kors på översta trappsteget...Motionssimmarna simmade förbi och tittade på oss...Inte alls kul..Jag kände mig som en hemsk och elak mamma...vilket nog LilleW tyckte...Vilket jag kanske var...Jag ville bara att han skulle pröva gå ner för trappstegen och att jag skulle hålla i honom hela tiden. Men han litade inte på mig...
Då simmar det förbi en dam, som jag känner igen och vet att hon är norsk men jag kan inte komma ihåg vart ifrån jag känner igen henne. Hon säger till LilleW:
- Hoppa i nu!
Och till mig:
- Ta bara ner han!
Och till LilleW
- Det skulle vara mina barn det, var glad du har den mamma du har du!
Och så tittar hon på mig där vetskapen om vilken mes som mor jag är lyser i hennes ögon:
- Visa vem som bestämmer nu!!!
Så simmar hon iväg för nästa varv.
Nästa gång hon kommer tillbaka säger hon till mig:
- Det var bara ett tips, vad ska du göra när han är 14?!
Och så simmar hon iväg. Med triumfen i sin blick...Ja, vad ska det bli av min son med en sån mjäkig mamma...
Jag vet inte...Han kanske aldrig lär sig simma..Men jag känner mig nöjd som mor att han står upp mot mig, talar om att han är rädd, att situationen för honom är skrämmande, att jag begär för mycket, att han inte vill, att hela hans kropp säger nej! Jag vill inte! och att han talar om det för mig...
Och jag känner mig nöjd med mig själv för att jag inte tvingar ner honom i vattnet för att visa vem som har makten.
Tillslut möts vi på halva vägen. Han kommer ner några trappsteg till, mot mig och jag berömmer honom för att han är så duktig och modig...
Jag ser damen simma förbi och himla med ögonen och skaka på huvudet....
Ja, tyck att jag är en usel förälder du! Men min son känner sig stolt över sig själv. Det var ett stort steg för honom...Men det vet ju inte hon...Hon känner ju inte oss...
Resten av eftermiddagen ägnar vi oss bara åt att ha roligt. Jag och Ettan åker vattenrutchbana tillsammans och LilleW tittar på. Jag behöver iaf inte oroa mig för att han ska ge sig iväg ut på djupt vatten när jag vänder ryggen till. LilleW vågar lite mer och vill inte gå hem när vi ska gå.
Upplevelsebadet är fint, men för en 6-åring som inte kan simma är det bara en liten del att vara i, allt annat är för större eller mindre barn.