Idag är inte en sån dag

Vissa dagar är bättre än andra...Idag är inte en sån dag...Idag är en jobbig dag...Idag är en dag då Andréee får komma fram...Degen jäser, Grekiskt lantbröd...
Fast på vissa sätt har dagen varit bra. Jag var till läkaren på Previa i förmiddags. Hade tid kl.8. Dagen började lite stressigt fast jag gick upp tidigt för att hinna med utan stress...Men på något vis lyckas det hopa sig på slutet i alla fall...Mest pga av att vi bara har ett badrum och alla vill/behöver vara där samtidigt...
Jag kom dit precis på minuten.. Läkaren var bra och förstående, men det tar så på krafterna att sitta och förklara hur jag mår och varför..Det blir tungt hela dagen..Alla känslor kommer upp igen...De där om att  otillräcklig, de där om att jag inte fixar mitt jobb, det där om att jag inget är värd osv...Det är som ett moln av sorgsenhet svävar över mig resten av dagen..och jag blir trött, så trött....
Blev sjukskriven en månad till.
Sen var jag till optikern...Nya glasögon beställda..
Nu vill jag att ni ska veta att jag inte går omkring och känner mig värdelös...Bara i förhållande till mitt arbete och hur jag förväntas utföra det nu för tiden. Jag vet att jag VAR bra på mitt jobb...Men jag klarar inte av det nu...Det känns som jag aldrig mer kommer klara av det, inte där, inte hemtjänst..Och jag är väldigt mycket arg. Jag är så arg för att jag/vi blir så illa behandlade..Jag är arg för att jag ska behöva gå sjukskriven, att det ska behöva gå så långt...och det är ju inte jag som är sjuk egentligen...Det är jobbet som är sjukt...

Imorgon är en ny dag...Förhoppningsvis bättre..Den har i alla fall potential för det. Vi ska åka till de Norska skogarna och fira svägerskan. Ska bli skönt med lantluft och familj och lite bus i snön kanske.

Jakobergsskogen i vinterskrud

Vi fyller år samma dag, jag och svägerskan...Fast hon är ett år visare än mig..
Själv tycker jag det är skönt att jag har passerat 48...Herregud, vad de siffrorna är jobbiga...28 var jobbigt, 38 var jobbigt...konstigt nog känns det bättre fast jag är ett år närmare det där jämna året..

Nej...mammaplikten kallar...Dags att läsa bok..

Jag står bara still och lyssnar...

Nu har det gått drygt tre veckor sen jag skrev sist. Jag är helt överväldigad över hur många som har läst det inlägget och som hört av sig och känner igen sig. Det är egentligen inte förvånande men ändå en bekräftelse för mig. Att jag inte är ensam i mina känslor.
Jag ringde min vårdcentral och pratade med en sköterska som ordnade en tid åt mig den 23 december hos en kurator.
Fredagen innan åkte vi till Norge. Det hade vi bestämt sen förut. Det var skönt att komma hemifrån, här ifrån. På måndagen åkte jag hem själv eftersom jag skulle till kuratorn på tisdagen. Ju närmare Karlstad jag kom desto mer ökade trycket över bröstet... Det var länge sen jag känt mig så ensam.
Innan jag skulle till kuratorn så hann jag irra runt på Elgiganten och köpa några julklappar..
Hos kuratorn kom vi fram till att jag behövde komma till Previa, företagshälsovården, eftersom mitt "problem" är arbetsrelaterat. Hon ordnade också en akuttid hos en läkare så jag fick min sjukskrivning förlängd. Han sjukskrev mig till den 25:e januari och det var en sån lättnad. Jag har blivit så otroligt fint bemött av alla dem jag pratat med på vårdcentralen. De har lyssnat och trott på mig. Jag vet inte vad jag hade väntat mig riktigt..Jo, jag trodde de skulle himla med ögonen , sucka, tycka att det var ett jävla gnäll på mig, klappat mig på axeln och skickat tillbaka mig till eländet...  För det är ju så jag upplever att cheferna upp i leden bemött mig...Och arbetsmiljöverket som valde att tro på arbetsgivarens solskenshistoria om "förbättringsarbetet" de har gjort/ska göra...
Jag åkte tillbaka till Norge och firade jul. Annandagen åkte vi hem igen.
Vad gör jag på dagarna då...Vet inte riktigt vad jag har gjort...Försöker se till att gå ut och gå. Tänker. Läser. Vilar. Men nu har min terapeut Andréeee kommit ut ur skafferiet...Jag vet inte varför men det är en slags terapi för mig att baka.. Har gjort pruttlimpa (filmjölksbröd), polarbröd (typ), bröd i lergrytan..Satt en surdeg, min första, för några dagar sen, som jag nu gjort en deg på som jäser...Ska bli baguetter...Bakade inget igår..Men i natt när jag inte kunde sova hade jag gärna haft ett samtal med Andrée...Bara det att våra samtal är ganska högljudda och jag vill inte väcka familjen...eller grannarna...Fast det är Andréeee som låter..Jag står bara still och lyssnar och tittar på degen som far runt och runt och runt...
Igår var jag till Previa och träffade en sköterska där. Där blev jag också så fint bemött. Hon lyssnade, förstod, benade lite, gav mig lite frågeställningar att fundera över. Fick en tid hos läkare där som jag ska till innan sjukskrivningen är slut.

Lergrytebröd

Men jag går hem skamsen....

Igår kände jag att jag hade en förkylning på gång...Kände mig febrig, matt, hängig och det raspade i halsen. Idag när jag vaknade kl. 5.20 så kände jag mig bättre...Gick upp, satte på kaffe, gjorde morgontoalett, klädde på mig, satte mig och skulle äta frukost, då knöt det sig i bröstet. Det gör det ganska ofta när jag ska till jobbet...Jag brukar försöka tänka bort det, tänka positiva tankar, tänka på dem jag älskar, tänka på vad jag ska göra sen efter jobbet osv... Nu tänkte jag "Det är bara några dagar...bara tre dagar, sen ska vi åka till familjen i Norge och fira jul (Ja, inte för att jag vet om jag får semester, men några dagar ska jag i alla fall hinna vara där..), bara tre dagar, det klarar du Berit...Det kanske är lugnt på jobbet, det kanske flyter på...." Men det gick inte...Jag började hyperventilera och tårarna strömmade... Och mitt i det tänkte jag "Herregud vad det är länge sen jag grät sist..." (Om man inte inberäknar glädjetårar, kärlekstårar och sorgliga filmer...)Ändå känner jag mig gråtfärdig nästan varje dag jag jobbar...Men jag biter ihop, jobbar på och hoppas att jag får gå hem i tid...Hem till det som är viktigt och värdefullt...Hem till dem som jag fräser åt, som jag blir irriterad på...Hem till dem som får höra "Nej, inte nu..mamma orkar inte..", "Men snälla tjata inte, mamma har haft en jobbig dag...", "Kan ni ge er då, jag orkar inte höra er...", "Måste ni vara så högljudda!!",  "Men kan ni vara TYSTA!" , "Låt mig vara IFRED en stund!"...Nej, jag är inte stolt över mig själv...Jag har världens finaste familj...Jag vill vara tillsammans med dem, jag vill göra saker med dem, jag vill vara engagerad..Men jag orkar inte...Jobbet tar all min energi, tanken på det och när jag är där...Det är många år sen jag slutade att ta jobbet med mig hem...men nu förföljer det mig...När jag är ledig en dag är jag bara trött och inspirationslös..Den andra lediga dagen kan jag börja ha lite energi igen och börjar tänka och planera vad jag ska hitta på...Tredje dagen är jag troligtvis på jobbet igen, och blir urlakad..kommer hem sur, ledsen, uppgiven, ilsken...och allt faller platt...

Det finns så mycket som jag egentligen vill göra...Jag sätter upp mål, jag smider planer...Men hur ska jag orka...Hade vi inte behövt min lön så hade jag sagt upp mig för flera månader sen...Det finns ingen värdighet som det är nu..Varken för personal eller kunder (vårdtagare). Jag känner mig kränkt av min arbetsgivare...Jag känner mig kränkt för att ingen chef reagerar på att vi inte får vår rast...Om det hände någon gång , men inte när det sker flera gånger i veckan. Det är nonchalant att inte göra något åt det, att bara tänka på ekonomin och skita fullständigt i oss...Vi som bara har en halvtimmes rast per dag, på den ska vi äta, gå på toa och dricka kaffe... Jag vet att jag ska vara solidarisk med min arbetsgivare...Jag har varit det..Jag har kämpat på, jag har stressat fram, avstått från rast, hållit humöret uppe...Vad har jag fått för det?..Tja, i somras fick jag ansiktsförlamning...Tack så mycket! Och nu har jag fått nog...Jag orkar inte, jag kan inte...Jag ska vara solidarisk och inte prata negativt när min arbetsgivare börjar vara solidarisk mot mig...

Min arbetsgivare basunerar ut att "vi vill skapa värdefulla dagar för våra invånare...." Ja inte för oss som ska utföra tjänsten i alla fall...Våra dagar behöver tydligen inte vara värdefulla...Och vem ska skapa värdefulla dagar för mina barn, nu när jag inte orkar? Skolpersonalen?! De orkar säkert inte de heller....

Det här är två och en halvtimmes jobb...

Min arbetsgivare gör mig till en människa jag inte känner igen... Jag orkar inte känna empati..Jag känner men slår det ifrån mig, jag orkar inte ta mig tid (jag hinner inte heller), jag orkar inte se, jag orkar inte lägga en tröstande hand på en gammal, trött och ledsen hand..Jag orkar inte få någon att känna sig lite bättre till sinnet, jag orkar inte ge en kram, jag orkar inte göra det lilla extra, som för mig var viktigt förr...Förhoppningsvis gör jag det jag ska, men kanske inte alltid...Jag orkar inte sitta ner i en halvminut så det åtminstone ser ut som om jag inte har bråttom...Och varje dag krymper det mig..Jag lägger skuld på mig själv. Vad gör jag för fel? Varför hinner jag inte med? Varför känner jag så här? Varför är det så här? Är jag så lite värd? Är mitt jobb inte viktigt? Är inte mina gamla viktiga? Jag är egentligen en lugn, stabil och harmonisk människa...Varför känner jag mig som en virrpanna? Jag måste kolla mitt schema om och om igen för att vara säker på att jag gjort det jag skulle, varit till dem jag skulle...Ska ett jobb vara så här? På något sätt inbillar jag mig att jag borde känna mig berikad och nöjd över det jobb jag utfört...Jag borde få gå hem och känna mig pånyttladdad med energi, stolt över min arbetsdag..Över att jag skapat en värdefull dag för några människor...Men jag går hem skamsen...Jag går hem med sorg och ilska och tårar som vill ut...

Idag när jag har varit hemma har jag också känt mig skamsen. Egentligen är jag ju inte sjuk..Jag har till och med skrattat...men det gör ont i bröstet...Men jag känner skam för att jag inte varit på jobbet,  för att mina arbetskamrater kanske fick en ännu jobbigare dag bara för att jag var hemma, för att jag borde göra min plikt, jag borde bita ihop...Imorgon är jag också hemma...På torsdag vet jag inte..Kanske kan jag samla ihop mig...

Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...

Om du vill...så finns det alltid en anledning att må dåligt....men det gäller även motsatsen...om du vill må bra...så finns det alltid en anledning till det med...Och jag väljer att må bra...Jag har tänkt skriva länge...men det är nästan skamligt att må bra...att må riktigt bra...att komma ut ur garderoben som en happy skit...

Soluppgång midsommardagen

Jag drabbades av ansiktsförlamning eller Bells pares som det heter med finare ord för ett par veckor sen...och jag kunde ändå inte tänka: VARFÖR JAG!?!? Jag var bara så j-a glad att det inte var stroke...att det inte var värre...att inte det syntes så hemskt mycket...Jag tror att det berodde på stress, både från jobbet och hemifrån, både positiv och negativ...stress alltså...
Jag gjorde ett val i år...att välja glädje, att välja att se det positiva...Jag har gjort det förr också men nu är jag mer bestämd...det är lätt att falla dit, i gamla negativa banor,,,"om bara inte...om bara jag hade...om bara jag kunde..." osv....Men helt ärligt...Varför skulle inte jag kunna? Varför skulle det inte vara möjligt för mig?
Och ja...Jag är inte alltid den mest positiva på mitt jobb...För att det är lättare att falla in i gamla banor...Men ändå så lyser det en j-la sol inom mig, som bara spritter och hoppar och är så glad hela tiden....
Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...
Och jag har kommit en bit på väg genom att inte vara rädd för andras känslor...Det här kanske låter jättekonstigt för er som aldrig har problem med att uttrycka vad ni känner, för er som inte tänker på hur det ni säger ska tas emot av den ni säger det till...Nej, jag menar inte att du är en okänslig för andras känslor för att du inte tänker i ett halvår på hur personen du vill säga något till ska ta emot det....Jag menar att min önskan är att bli mer direkt...Och jag är på väg...Och det är jag också glad för...Och jag är tacksam och glad för att det finns människor som bryr sig om mig....Grannar som kom med blommor och vänner som tog hand om våra barn, när jag drabbades av ansiktsförlamningen och människor som ringde och skrev och brydde sig om. Kärleken här hemma. Människor är goda!
Allt kunde ha varit så mycket värre....så varför älta? Jag väljer att vara tacksam att det inte var värre...
Nu har nästan hela snedheten gått tillbaka och jag har bara min naturliga snedhet kvar, arvet från min far..

En del av glädjen beror kanske till viss del på min Forever Living karriär...att jag börjar söka utvägar till något annat än mitt nuvarande lönearbete....Jag är fylld av idéer och planer...En del kortsiktiga och en del långsiktiga...I vilket fall så är det så roligt...I augusti ska jag till Stockholm på Success days och matas med en massa nyheter...Jag älskar ju att utvecklas, gå på föreläsningar/utbildningar...älskar när livet rör sig framåt....med det inte sagt att jag inte älskar att lata mig en hel dag....Det är dit jag vill komma...Att jag själv får styra över vad jag ska göra med min tid och när jag ska göra...Kanske jag kommer dit en dag...vem vet?! Kanske du med!

Smiiiiile forever

Från en granne

Från en annan granne

Sean Banan och morsdag

Började dagen med smootie...inget kaffe på sängen här inte....av två anledningar..min käre åkte och jobba nångång i ottan och var hänsynsfull nog att inte väcka mig....och för att jag just nu inte dricker kaffe eftersom jag detoxar....
Men min käre kom hem och körde mig och LilleW till simskolan.  Jag simmade några längder. Sen gick vi in till stan....LilleW åt en glass och jag en banan...olika falla livets lotter... Vi tog bussen hem. Gick och rösta i EU valet åt mamma och mig. Jag lagade mat. Ettan som åkte in till stan när vi kom hem, kom med morsdagpresenter...En mugg och en ljusstake....Han fick hjälp av ett par tjejer att välja. Tjejer kan!
Så blev det till slut dags att åka till Mariebergsskogen för att se Sean Banan med LilleW och LillaY....Nu är han min idol också....så rolig och så bra budskap till barnen. .även oss vuxna.
Efteråt blev det banan t-shirt och autograf och foto
En fin morsdagspresent att se lyckan i LilleW's ögon....och modet att gå fram igen och säga "Hej!" Och Sean svarar "Heeej kompis! Var det något du glömde?"
Som sagt han är en fin människa bananen.

Jag hann med att plocka liljekonvaljer och åka hem till min mamma innan jag kom hem och fick ta mig grönt te i min nya fina mugg.

Nu förtjänar jag en stor kopp te,,,

Ut på tur aldrig sur trots skur

Det är tur jag har både jobb och barn så jag får motion.....
Har nog cyklat några kilometer på jobbet och till och från jobbet...Inte för att jag har något långt...Dagen på jobbet har gått i ett, fast rasten hanns med lyckligtvis...
Slutade kl.16 och cyklade hem i blåsten...In och slängde i mig lite kaffe och ett par hårdbrödmackor. Utfodrade barnen med lite mellanmål och sen iväg på till bussen för att åka till racketcenter...Jag kollade flera gånger vilken buss och vilken tid via dator och karlstadbuss påstod att bussen härifrån skulle gå direkt till racketcenter...Men se det gjorde den inte utan svängde in där jag inte tänkt mig...Så det var bara att hoppa av och promenera nån kilometer...Det var inte så långt men längre än vad jag hade lust med. Ettan gick till racketcenter och jag och LilleW till Willys för att köpa lammstek...plus lite annat naturligtvis..Något annat går ju inte ann...
När Ettans träning var färdig åkte vi in till stan och gick på Subway och käka kvällsmat...Och sen tog vi bussen hem...Jag såg verkligen framemot att få slänga mig ner i soffan...Då upptäckte vi att Ettan glömt sitt racket på Subway...Jaha..Bara att ta cykeln in och hämta, medan LilleW duscha...
Nu förtjänar jag en stor kopp te och Greys Anatomi...LilleW sover som en stock och det kommer säkert jag med att göra...

Varje dag...

Det här var jag….

Det här är jag….Det var jag…Julafton 2007 och sommaren 2008. Det är som en annan tid. Ett annat liv. Men ändå inte så långt bort. Och ibland är jag där. Ibland så glömmer jag bort att det där inte är jag…längre…fast det är jag…med samma tankar…...Oftast är det till denna person jag letar kläder…jag har lite smått vågat mig på att gå förbi storastorleksavdelningarna…och vågat mig på att leta kläder på andra delar utan att tro att någon ska fnissa bakom min rygg…
Den 21 april är det 5 år sen jag opererades…Jag är faktiskt ganska stolt att jag klarat mig hit där jag står idag.Tittade på Biggest Looser igår och började minnas hur det är att leva i en så stor kropp, därför var jag tvungen att leta upp gamla bilder. Jag måste se…Var jag så stor? Ja, det var jag visst…I omklädningsrummet på jobbet hänger min gamla jobbjacka i storlek 5XL. Jag provade den en dag. Det är helt obegripligt att den knappt gick att stänga..och att det var problem att hitta en jacka till mig som passade. Det är ganska pinsamt, det är sånt man förtränger och går hem och tröstäter över…Och föraktar sig själv.
Men…Nu har jag tagit mig hit där jag är nu och nog fasen ska jag väl lyckas med resten också!

Gärna något sött...eller kanske salt...

En "sjö" i en skog

Det går väldigt trögt det här med blogginlägg...
Just nu lider jag av en dunderförkylning...Typiskt, när det blev ett sånt fantastiskt vårväder...och jag som kom igång med joggandet och t.o.m hittade träning på Runkeeper...Springa 1 mil på under 65 min på ett visst antal veckor...minns inte hur många...Det är inget jag tror att jag kommer att uppnå, men det hindrar ju inte att jag kan träna. Och man ska aldrig säga aldrig...
Men nu sitter jag här och hänger med en näsa som rinner konstant och hostar...Det hostas på fler hörn här hemma...Ettan har också blivit förkyld och LilleW var det för en vecka sen...Fast hostan sitter i. Bara H som är kvar...

Jag började med Matdagboken förra måndagen också. Jag har gjort det förr. Det är lite bökigt i början men sen tycker jag det är ett ganska bra verktyg för att hålla reda på vad jag äter....Men som sagt var så började förkylningen slå till i fredags...och jag hör tyvärr inte till dem som tappar matlusten av förkylning...eller inte har lust att äta för att det inte smakar något...Jag hör till sorten som söker efter om det inte finns något mer jag kan stoppa i munnen...Gärna något sött...eller kanske salt...och dricka saft och hallonsoda och äppeljuice...Ja, sån är jag...och här finns små hallonlakritsskallar köpta på IKEA för 15 kr...Och det fanns jordnötter...popcorn finns det men det ställer jag mig inte och poppar - jag är ju sjuk..Det finns kakor för jag hade ett kakbakarmaraton för ett par veckor sen...Det finns inte lika många längre....Och det finns falurågrut som just nu är jättegott med leverpastej och smörgåsgurka på...Och det finns mitt egenkomponerade muslibröd som är mums med ost på...Och det finns en massa teer och kaffe..och och och en hel del mat också...Det är väldigt nära till pizzerian också, men dit har jag inte kommit än...Men det är väl bara att ta nya tag...igen och igen och igen...Ge aldrig upp!

Vad händer mer...hmn...
Jag har bytt schemarad på jobbet...Därför blev jag ledig helgen som var...Då passade jag på att bli sjuk...Smart...Jag jobbade extra i fredags också... det var den karensdagen...
Jag kände mig faktiskt lite bättre i morse...som att det finns ett friskt liv efter detta...men nu har nog febern stigit igen, förstår inte varför jag sitter här och skriver när jag kan gå och lägga mig istället...Allt för er, allt för att berätta om mitt fantastiskt innehållsrika liv...

Mössa virkad av min svägerska. Går mycket bättre att springa med den på.

Smart start 9 dagar av lyx

Nu har jag gjort min smarta start...min kroppsliga utrensning....9 dagar av svält...nej jag bara skojar...ärligt talat så har det varit 9 dagar av lyx. Jag har varit ledig i sju av dagarna och det i sig är ju en typ av lyx.
Jag har unnat mig att äta gott och att må bra.
De två första dagarna såg ut ungefär så här:

Vaknade. Drack aloe vera, tog en tablett garcinia, drack ett stort glas vatten och en kopp grönt te. Efter ca en halvtimme drack jag en smootie med bär och ultra shake.

Mellanmål. En skalad frukt och en tablett Bee pollen och en fields of green.

Lunch: smootie med ultra shake. Aloe vera

Middag: smootie med ultra shake. Aloe vera.

Kväll: liten fruktsallad. 

Från dag tre såg morgonen lika ut men lunch och middag bestod av grönsakssoppa eller kyckling/lax och en massa grönsaker. 

En halvtimme innan mat en garcinia och mellan måltiderna Bee pollen och fields of green. Frukt. En massa vatten och grönt te. 

Jag har inte druckit kaffe, svart te eller mjölk. Har blandat smootien med havremjölk. Inte ätit socker eller salt eller gris och nötkött.

Det var faktiskt inte svårt alls. De två första förmiddagarna kunde jag inte gå så långt från toaletten....och lite dimmigt antagligen pga ovanan att inte dricka kaffe men sen mådde jag bara fint.

Resultatet blev -4,9 kg.

-6 cm midjan

-6,5 cm höft

Och minus på andra mätställen.

Ja, jag är nöjd.

Jag saknar......

Kan inte sova...fast jag är trött.....
Nu har det gått några minuter in i den 31 januari.
Grattis pappa på din 80 års dag.
Jag saknar dig....Jag saknar att jag inte kan hälsa på dig....Jag saknar att jag inte kan fråga dig om något längre...att svaren jag ibland söker dog med dig....Jag saknar att du inte kan färga mina minnen....Jag saknar dina berättelser.....Jag saknar....
Men jag tror att du hälsar på oss ibland och busar lite....
Nu ska jag göra ett nytt försök att sova....

I år har jag höjt ribban. ....

Bara så ni vet så började jag min årliga operation skärpning igår.
Det är det fina med januari, årets första fräscha månad,  att man ( alltså jag) liksom kan tänka "Nu minsann! Detta året är det året jag kommer i mål"
Men i år har jag höjt ribban lite. Det räcker inte med motion och matskärpning (fast det är inte maten det är fel på utan allt annat som passerat genom mitt tarmsystem) nej nu ska jag jobba med mitt sinne också.
Har skaffat mig en bok Daily greatness training journal 12 weeks to a rocking fit body & mind. För att jag tycker om böcker och för att jag tycker om tanken på att jag ska göra små tankearbeten varje dag och för att jag tycker om att sätta upp mål och att planera. Jag är fullt medveten om att jag är värdelös på att fullfölja det jag påbörjat...men som sagt. ..det är ett nytt år...och jag är också ganska dålig på att ge upp hoppet....
Igår blev det ingen träning av något slag. Det hanns inte med. Däremot åt jag inte den endaste lilla kaka eller chokladbit.
Idag har jag däremot bokat in mig på 30 min spinning, 30 min FLX och 55 min zumba.... Ja, jäsingen så man kan ta i. Zumba blir något nytt. Tvekar lite....

God fortsättning gott folk.

Ibland skakar livet om oss

Ibland skakar livet om oss...mig...Plötsligt vänds allt upp och ner...Det som nyss var viktigt känns nu som bagateller....Vad spelar saker och ting för roll? Inget kommer någonsin bli viktigare än att ta hand om sin tid...Man vet aldrig när den är slut...Man vet inte när man har den sista chansen att säga något, göra något, visa något....
Jag hoppas att jag tar till vara de känslor jag är fylld av nu och inte glömmer bort det i vardagens bagateller....
Jag tänker på dig...Jag tänker på din familj...Jag önskar att det var annorlunda...Jag önskar att livet var mer rättvist...

Innehåller spår av sarkasm, ironi och förtvivlan...

Knyckt bilden från NWT

De skriver så fint i tidningen idag, majoriteten i vård och omsorgsnämnden Karlstad kommun.
En meningsfull julafton för våra äldre Det är så att man blir tårögd, vill slå ihop händerna och utbrista ett "Meeeen, ååååååååh! Vad fiiiint...." Vad fint att de vill tänka på våra äldre EN dag av 365 stycken ensamma dagar.... Vad fint då är det bara 364 dagar om året de behöver se hemtjänstpersonalen stressa in och ut...Bara 364 dagar de behöver önska att personalen kanske kunde sitta ner och prata en stund...Vad fint att majoriteten vet precis vad äldre vill ha och önskar...Hur många hade anmält sig? Sju...WOW!
Missförstå mig rätt. Jag förstår att de vill göra något fint för våra äldre. Jätte fin tanke att ingen ska behöva vara ensam på julafton....Men tror de på fullaste allvar att de mest ensamma kommer att komma? Tror de att någon som knappt orkar sitta uppe i en timme kommer? Har de frågat de äldre om det är detta de önskar? Eller var det så att de kom på detta fina själva för att de äldre inte vill vara till besvär och be om något?
Har de en aning om hur ensam man känner sig när man sitter tillsammans med andra men pga dålig hörsel inte hör vad de säger. Eller hur svårt det känns att sitta och äta tillsammans med andra när maten på tallriken är en enda dimma och man inte vet om man har spillt på finblusen eller kanske på bordet. Eller hur pinsamt det är med urinläckaget och man inte vet om man luktar illa eller inte...Eller hur hemskt det är om andra vet att man har fem barn som bor i närheten men ingen kommer och hälsar på. Eller om någon förstår hur ensam man är...

Ursäkta att jag är negativ....Det var ju inget nytt detta med julafton, det har vi hört på jobbet och frågar vilka som vill vara med....Och det är klart att vi hellre vill att våra kunder ska ha roligt, finna gemenskap och må bra på julafton...Det är inte det...Det var bara det när jag läste debattartikeln så känns det som ett hån....Det känns som om vi som är hemtjänstpersonal stångar oss blodiga för våra äldre utan att någon bryr sig...När vi berättar vilka behov de har, hur de mår, vad de själva säger att de vill ha...Då är det ingen som vill lyssna...Då tar man det till sig, rycker på axlarna och pekar på ekonomin...Vi är bara gnälliga och tidsfixerade...För herregud, det är ju bara att läsa uppdraget och sen utföra det?...Hur svårt kan det vara??? Möjligheten att kunden är en människa vars behov kan variera från dag till dag är minimal...Eller att de som alla andra människor skulle ha olika dagsform....Det händer väl knappast aldrig?...Och man blir mer och mer flexibel när man blir äldre, så det spelar ingen roll om morgonbesöket blir kl.10 istället för kl.8 som man är van? Huvudsaken är ju att ekonomin i det samhället som de äldre en gång byggt upp är bra, så att kultursidan kan göra snirkliga konstverk på cykelbanorna...Det är viktiga grejer det!

Det är ädla och fina människor i majoriteten som verkligen bryr sig om våra äldre....Det är inte alls ett fult trick att fiska röster på..


Vill bara varna er som läst att det finns spår av sarkasm, ironi och förtvivlan....

Tänd inga levande ljus under granen är ni snälla!

Ett steg i rätt riktning...

Forever Living Aloe Vera

Nu är min lediga vecka slut. Förra helgen gick ganska trögt. Jag var ju inte så pigg. Befann mig mest i soffan. Barnen åkte bort och övernattade hos kompisar (som bor också är syskon)...Jag tror jag såg fyra filmer den lördagen... i rad...Det tror jag inte hänt sen nån gång på 1900-talet...Men otroligt välgörande...
På söndag mådde jag ganska bra igen.
Vi har rensat och grejat här i veckan. Äntligen blev det någorlunda ordning i sovrummet, som har känts som ett förråd...Jag har tömt min garderob och sålt kläder efter LilleW.
Jag har också bestämt mig för att bli återförsäljare av aloe vera produkter. Det känns otroligt positivt och som ett steg i rätt riktning. Jag älskar produkterna själv och då känns det inte svårt att prata om dem.
Så nu håller jag på och försöker plugga in lite aloe vera kunskap...Men det är bara roligt.
Jag har tänkt en del denna veckan som jag inte varit på jobbet. Det har varit mycket jobb här hemma men jag har ju fått lunch och tom långlunch och jag har kunnat gå på toa när jag behövt...
Tror det var i onsdags jag började må riktigt bra och kom fram till att det är så här det ska kännas...Är det så här annat folk känner, som inte jobbar med det jag jobbar? 
Jag kände mig avslappnad, tillfreds, hoppfull, såg framemot att träffa folk...

I fredags kväll hade vi lite spontantrevligt med fina grannar/vänner och klockan blev helt plötsligt väldigt mycket...Men trevligt var det...

Lite träning har jag också hunnit med även om det inte blev så mycket som jag tänkt mig. 
LilleW har varit hemma ett par dagar också med migrän...

Imorgon börjar min helvetes vecka på jobbet....Ska bli intressant och se hur det är där..Och om man får någon rast...

Känns lite bakbundet...

Snart kommer natten.

Jag ska be att få ställa upp
med en visa om en grupp
som var unga (någorlunda iaf)
men utslitna
kompetenta och väderbitna....

Nej, det blir ingen fortsättning på visan...Jag får inte vara osolidarisk mot min arbetsgivare, jag har tystnadsplikt gentemot mina kunder...Känns lite bakbundet...
Men jag är trött och utsliten. Skulle egentligen jobba i kväll och i helgen...Men kroppen sa stopp..Jag var ledig igår...Gick upp tidigt för att gå på ett yogalatespass...men var tvungen att inse att jag måste avboka...Jag hade ändå sett framemot det hela veckan...Jag älskar yoga, yogalates och bodybalancepassen...De är som bomull för själen. Det är total närvaro i min kropp, utan tankar på annat som annars far runt i min skalle...men igår gick det inte...Förkylningen ligger där och tröttheten efter att inte sovit ordentligt ett par nätter...Det blev en dag hemma...sov i soffan några timmar...Piggna till lite framåt kvällen...Ställde in mig på att vakna, gå på bodybalance och sen till jobbet...Efter helgjobbet har jag ledigt en vecka, så jag tänkte att bara jag härdar ut denna helg så är jag ledig sen...Men när jag vaknade i morse var jag inte alls piggare..Ställde in passet och gick här och våndades..Känner mig som en svikare när jag sjukskriver mig....Varför ska jag alltid känna så?? Herregud, ska visserligen vara solidarisk men det måste väl finnas gränser, Fast jag tänker ju mest på mina kolleger..Däremot är jag inte säker på att min arbetsgivare är solidarisk mot mig...Det känns inte så när jag fyra arbetsdagar av sex inte får en hel rast och dessutom jobba övertid....Fara fram och tillbaka som en skottspole i alla väder...Inte konstigt att vi blir sjuka, när vi aldrig har tid att koppla av, koppla bort, den lilla lunch vi har fylls av prat om jobb och planering för hur vi ska få till det resten av dagen...Det är inte bra...Inte för mig...Jag måste planera vad jag har i min matlåda, när jag äter under stress går det inte att ha något som måste tuggas på för länge...då fastnar det i halsen...
Vi har mycket nu med andra ord...Och förutom att vi måste stressa får vi inte visa det för kunden... men vi får heller inte förklara...och vi ska ta emot klagomål och frågor som "varför är du så sen? Har det hänt något? Har du mycket att göra? Varför måste jag vänta?" Och saken är ju den att i de flesta frågor ligger ett litet missnöje, en liten misstanke om att vi prioriterar någon annan framför just den personen..Och det måste vi ju...Om man kan ta sig upp själv, gå på toa och ta sig något att äta, då ligger man inte först i prioriteringen...men ingen vill ju anse sig vara av mindre betydelse..Alla vill ju ha vår uppmärksamhet, alla vill bli sedda, få sin del av oss och alla betalar minsann... Och vi är där, lyssnar och tar emot, sväljer och går vidare till nästa...
Men vi då? Vi hinner inte ens prata med varandra...Kanske cyklar vi bredvid varandra i två minuter och kan ösa ur oss lite, och rasten är till för annat än att prata jobb...men vad gör vi? Vad kan vi göra? och vem bryr sig?

Politikern som var med mig förra fredagen fick känna på både att cykla i regn, tömma toahink, ge frukost kl.11, långa avstånd och liten förflyttnings tid och att komma in en kvart för sent till rast... Men jag måste säga att hon gjorde det bra och visade ett uppriktigt intresse för arbetet och kunderna. Jag tror att åtminstone hon fick en förståelse över vår klagan på tid och förflyttningstid...Och en förståelse för att vi i första hand vill se till vad kunden vill och inte vad dennes anhörig önskar...Vilket inte alltid är så lätt...

Bara elände runt Berit...Nej, det har faktiskt hänt något roligt också! För 27 år sen hälsade jag på min portugisiske brevvän i Lissabon. vi hade skrivit till varandra några år vill jag mig minnas...vi miste kontakten...Men för någon vecka sen hittade han mig på facebook...Ibland är internet inte så dumt. Tänk vad mycket som hunnit hända på så många år...Det finns massor att berätta...och vilken fördel att jag slipper vänta på brevbäraren...nu får jag svar direkt...

Jag hoppas det regnar på fredag....

I löööv höstlöv

Äntligen är den sista uppgiften i psykiatrin inskickad, så här i elfte timmen...lovade ju att skicka den innan nästa vecka...
Det får gå som det vill, jag är i det närmaste euforisk över att den blev klar...Påminn mig om att jag ALDRIG någonsin mer ska gå en kurs där jag blir betygsatt och de krävs att jag ska prestera något...Min hjärna orkar inte med alla tankebanor... Jag har så många men å ena sidan och å andra, tredje, fjärde sidan i mitt huvud...Det blir ett sånt kaos där uppe. OM jag ska läsa något som har med människor att göra så ska det vara skelettet, muskler eller inre organ...Som finns och sitter på ungefär samma ställe hos alla och heter samma....
Och nu är arbetshelgen slut dessutom..Härligt. Jobbar imorgon, sen en dag ledigt...och jag har bokat flera pass på Sats..mest yoga och bodybalance. Tror jag bokat in en bodypump också...om jag törs mig på det. Mitt underbara yogalatespass på torsdag morgon fick jag däremot avboka eftersom jag ska på något sorts utvärderingsmöte med arbetsmiljöverket...Och får byta kvällspass till dagpass. På fredag ska jag ha med mig en politiker på förmiddagen på jobbet...Jag hoppas det regnar och att hon blir kissnödig under förmiddagen...Vill ju bara att hon ska få en riktig upplevelse av hur våra dagar ser ut...Hur väl vi kan leva upp till de garantier de lovar våra kunder...Sen säger jag inte mer om den saken...
Trevlig ny vecka på er!

I förvirringens tecken

Så var äntligen denna arbetshelg över. Det är min jobbigaste. Fredag kväll,  lördag från 7 till 22 (med 2 timmars "rast" mitt på dagen) och idag 7 - 14. Sov som en sten i natt och vaknade långt bort i en dröm när klockan ringde i morse. Jag tänkte jag tar bilen för jag var så trött. Gick ner i garaget (där det spelades något dramatiskt klassiskt verk), satte mig i bilen,  la in backen tryckte ner gasen...men bilen stod still. Jag svor till...och sen kom jag på att det kanske är bra om man startar bilen först....
Ja, och så har dagen fortsatt...i förvirringens tecken.
Jag har tänkt slänga sopor i en brevlåda,  försökt låsa upp cyklar som inte var min osv osv. Så jag vet inte om man är så lämplig att ta hand om folk dagen efter ett långpass....men men...
Nu är jag hemma och ska strax ge mig av på ett pass bodybalance. Hur det går får jag se...
Sen ska jag nog åka hem och ta mig ett glas vin och njuta..

Jag vill bara att ni tänker efter och inte bara ger efter....

Nu har jag gått och ruvat på det här inlägget en tid...Och jag vill inte att någon särskild ska ta åt sig...Jag vill att ALLA ska göra det! Alla som köper eller tänker köpa gta v till sina barn.
Det här är ett spel med rekommenderad 18 års gräns.
Enligt min 12-åring har ALLA fått detta spelet, både jämnåriga och yngre (och äldre förstås). På 18 och 12 skiljer det 6 år! 6 år i den åldern är mycket. Det händer mycket med utveckling och förståelse för saker och ting. Man är inte vuxen som 12-åring även om man gärna vill tycka det...Man är knappt vuxen när man är 18. Och frågan är hur vuxen man är vid 18 och vilka värderingar man har om man spelar sådana här spel innan man är mogen nog. Man kan tycka vad man vill om sina juveler men vid 12 är de inte mogna!
Jag undrar hur ni tänker? Tar ni reda på något om spelen? Eller litar ni på barnen som lovprisar grafiken? Tror ni att era barn kan hantera spelen? Hur vet ni det? Hur vet ni att de alltid kommer se skillnad på fiktion och verklighet? Hur vet ni att de inte kasserar era värderingar och antar dem som är i gtas värld? Eller har ni kanske de värderingarna? Men då så, då är det väl okej....
Jag vill att mina söner ska ha en bra kvinnosyn, de ska respektera kvinnor, se oss som jämlika och inte som en vara man använder för att sälja fram något....
Jag vill inte att mina söner ska tycka att det är okej att sparka på någon som ligger, varken bokstavligt eller bildligt.
Ni kan ju ta er tiden att läsa ett par recensioner:
Från Aftonbladet
från svd
Efter att ha läst dem: tycker ni fortfarande att era minderåriga barn ska spela sådana spel?

Jag känner mig gammal, bakåtsträvande och fruktansvärt tråkig som är så emot när "alla andra" är för. Men hur jag än vänder och vrider på det, på mig, på er, så vet jag att jag i alla fall har mer rätt än fel och ni har mer fel än rätt...Vilka argument som nu finns för att ge detta spel till sina barn så överväger det inte de som är emot!
Och 12-åringen i det här hemmet är besviken, tycker vi är tråkiga, fattar inget...Det säger han inte, för han är så snäll, men man ser det ju på han...Och det är jobbigt att stå emot de där ledsna hundögonen, det är jobbigt att se tårarna blänka, det är jobbigt att känna sig som det mest orättvisa föräldern på området, i Sverige, i världen...Han känner sig utanför....Jag vill inte att min son ska känna sig utanför...men som jag frågade honom: Om dina kompisars föräldrar börjar köpa alkohol och cigaretter till sina barn, tycker du att vi ska göra det också då?? Nej, det tyckte han förstås inte...Vad tycker ni??
Nu tror jag ni protesterar högljutt - Det är ju inte samma sak!!! Eller är det det? 12-åringars hjärna är något man ska vara rädd om, eller hur, därför ger man dem naturligtvis inte alkohol....men spel med osunda värderingar går bra....eller...

Jag ser filmer med min 12 åring om andra världskriget, historier byggda på verkliga händelser. För att jag vill att han ska förstå, hur hemskt det var, vilka värderingar man hade och vad som kan hända när man blir påverkad av andra...Och han blir förstås ledsen med dem som har det svårt, han blir ledsen och berörd över sorgliga slut...
Han tror att jag ser dem med han för att jag tror att han ska bli en ond människa om han spelar krigsspel och liknande...Vilket jag förstås förklara att jag inte tror, han är ju världens snällaste. Jag vill bara att han ska ta hand om sina värderingar (eller i ärlighetens namn, mina värderingar...att ta hand om varandra - inte förgöra..)
Jag vill inte påstå att jag är den perfekta föräldern, det kan man läsa om i mina andra inlägg...Och jag vill inte trampa någon på tårna, reta upp eller titta ner på.
Jag vill bara att ni tänker efter och inte bara ger efter....

Kajak, Yoga och aloe vera... Hur bra kan en helg bli?!

Tuffa men smått nervösa

Jag har haft en fantastisk helg tillsammans med de underbaraste vänner som finns... Igloo-gänget, flickorna, tjejerna, damerna...
Vi (A,E och jag)  startade lördagsmorgon vår resa till M i Stigtomta. En del av resan försökte vi smida en plan hur vi skulle lyckas avfärda kajakpaddlingen som vi alla gått med på för att vi inte ville vara några tråkiga fegisar eller den som ballar ur och är negativ till nya idéer...Vi kom inte på någon bra....
Vi lyckades hitta rätt utan att köra vilse...Framme hos M fick vi västerbottenpaj och sallad med kräftor. Fantastiskt gott. Efter lunchen var det bara att packa ner klädombyte (ifall man skulle välta kajaken) och ge sig av till Jogersö för Kajaktur....
Vi fick välja kajak och instruktioner om hur det hela skulle gå till och en karta så vi inte skulle förvilla oss på Östersjön...
Det gick riktigt fint när man slutat vara nervös...Och när jag och A hittade rytmen så var det sagolikt...Det var underbart väder, upptäckte att det fanns maneter även på östkusten. Vi paddlade runt Jogersö, det tog väl ca 4 timmar med fikapaus och ett antal fotopauser...

 Sen åkte vi hem till M igen och åt marinerad fläskfilé och potatissallad. Drack vin och champagne åt snacks... Vi hade tänkt oss att sitta uppe halva natten och prata prata prata och dricka en massa vin....men halv ett la vi oss nog, det tar på krafterna att åka bil i drygt 3 timmar och sen paddla...
På söndagsmorgon väcktes vi av pianoklink vid nio. Tända stearinljus och meditationsmusik...
45 min yoga och sen frukost på altanen med nybakade scones...
Efter frukost fick vi a en aloe vera demonstration...Fotvård, ansiktsvård och hälsodrink.

Drinken hade samma färg som mina sockar

Sen blev det en skogspromenad med den söta lilla fyrbenta tjejen som också var med på alla övningar utom kajakfärden.
Så åt vi en fantastiskt god fiskgratäng och sen var det dags att åka hem till Karlstad igen...
Var hemma vid kl.20. Hann kramas lite med LilleW innan han somnade.
Jag har sovit fantastiskt skönt i natt.
Blev inspirerad av morgonen hos M och letade upp yoga/meditation/avslappningsmusik på spotify och satte på.
dukade fram frukost, tände ett ljus. LilleW kom upp och han undrade vad det var som lät...och jag sa att jag tänkte vi skulle ha det lite lugnt och mysigt och det var han med på.
Ettan såg lite mer kritisk ut: "Vad är det här?!"
Men vi hade en lugn och fin frukost...Inte ens jag stressade upp mig...
Så nu ska det bli en vana...
När barnen gick till skolan tog jag mina stavar och gick en runda på 5 km. Hade tänkt gå till Sats idag men kände att jag vill passa på och njuta av det fina höst vädret så länge det går.
Nu ska jag plugga lite samhällsbaserad psykiatri innan jag åker till jobbet för ett kvällspass.

Tack, universum för att jag har fått den gåvan!

Ettan solar på sitt eget vis...

Har en del jag ska göra idag....
Just nu puttrar en portergryta på spisen...
Jag ska göra tårta eller åtminstone förbereda det mesta...
Leta en födelsedagspresent...
Jobba kväll...
Imorgon skulle jag egentligen jobba delad tur men har tagit semester för Ettan fyller 12 år...
Vart tog min bebis vägen? Nästa år blir han tonåring...Börjar högstadiet...
Han är den finaste Etta man kan ha och jag är så förbaskat stolt över han...Jag vet att jag sagt det förut och jag kommer säkert göra det igen...
Ibland blir jag arg/sur/trött på han för jag tycker att han är så pubertetströg eller för att han retar upp sin bror... Men oftast ser jag på han och tycker att han är så fin, så klok, så snäll och jag fattar inte hur han blev en sån underbar människa...Jag känner mig inte ansvarig...som förälder känner jag mest att jag har brister, att jag är otillräcklig, att jag kanske inte hör det jag borde höra, inte ser det jag borde se, inte är närvarande när jag borde vara närvarande, att jag inte ordnar till tillräckligt många familjemys tillfällen att jag kanske inte finns när jag borde finnas, att jag kanske är orättvis som förälder, att jag kanske inte tar till mig det jag borde ta till mig...Ja..jag kan fortsätta i all evighet med mina bristande föräldrakunskaper... Jag försöker ju vara DÄR, men vad vet jag, ibland känns det som jag är någon annanstans och ibland utgår jag från hur JAG kände som barn/ungdom och tror att det ska vara ett likhetstecken med hur mina barn känner...Vilket det inte alltid är...
Jag kommer ihåg när Ettan var alldeles färsk och låg på mitt bröst med sin gyllene kalufs och jag tänkte: "Jag ska skydda dig från allt ont"...Men insåg snart att det var omöjligt...och att det onda är ju en del av livet...Men det gör ont, när barnen har ont, när jag inte kan skydda dem från besvikelser, från smärta...Men jag blir så innerligt glad när de är glada och nöjda med sig själva...Och samtidigt när de är nöjda med sig själva och stolta...Då är jag rädd att någon ska ta känslan ifrån dem...
Ja, att vara förälder är banne mig det svåraste och underbaraste som finns.
Tack, universum för att jag har fått den gåvan!