Känns lite bakbundet...

Snart kommer natten.

Jag ska be att få ställa upp
med en visa om en grupp
som var unga (någorlunda iaf)
men utslitna
kompetenta och väderbitna....

Nej, det blir ingen fortsättning på visan...Jag får inte vara osolidarisk mot min arbetsgivare, jag har tystnadsplikt gentemot mina kunder...Känns lite bakbundet...
Men jag är trött och utsliten. Skulle egentligen jobba i kväll och i helgen...Men kroppen sa stopp..Jag var ledig igår...Gick upp tidigt för att gå på ett yogalatespass...men var tvungen att inse att jag måste avboka...Jag hade ändå sett framemot det hela veckan...Jag älskar yoga, yogalates och bodybalancepassen...De är som bomull för själen. Det är total närvaro i min kropp, utan tankar på annat som annars far runt i min skalle...men igår gick det inte...Förkylningen ligger där och tröttheten efter att inte sovit ordentligt ett par nätter...Det blev en dag hemma...sov i soffan några timmar...Piggna till lite framåt kvällen...Ställde in mig på att vakna, gå på bodybalance och sen till jobbet...Efter helgjobbet har jag ledigt en vecka, så jag tänkte att bara jag härdar ut denna helg så är jag ledig sen...Men när jag vaknade i morse var jag inte alls piggare..Ställde in passet och gick här och våndades..Känner mig som en svikare när jag sjukskriver mig....Varför ska jag alltid känna så?? Herregud, ska visserligen vara solidarisk men det måste väl finnas gränser, Fast jag tänker ju mest på mina kolleger..Däremot är jag inte säker på att min arbetsgivare är solidarisk mot mig...Det känns inte så när jag fyra arbetsdagar av sex inte får en hel rast och dessutom jobba övertid....Fara fram och tillbaka som en skottspole i alla väder...Inte konstigt att vi blir sjuka, när vi aldrig har tid att koppla av, koppla bort, den lilla lunch vi har fylls av prat om jobb och planering för hur vi ska få till det resten av dagen...Det är inte bra...Inte för mig...Jag måste planera vad jag har i min matlåda, när jag äter under stress går det inte att ha något som måste tuggas på för länge...då fastnar det i halsen...
Vi har mycket nu med andra ord...Och förutom att vi måste stressa får vi inte visa det för kunden... men vi får heller inte förklara...och vi ska ta emot klagomål och frågor som "varför är du så sen? Har det hänt något? Har du mycket att göra? Varför måste jag vänta?" Och saken är ju den att i de flesta frågor ligger ett litet missnöje, en liten misstanke om att vi prioriterar någon annan framför just den personen..Och det måste vi ju...Om man kan ta sig upp själv, gå på toa och ta sig något att äta, då ligger man inte först i prioriteringen...men ingen vill ju anse sig vara av mindre betydelse..Alla vill ju ha vår uppmärksamhet, alla vill bli sedda, få sin del av oss och alla betalar minsann... Och vi är där, lyssnar och tar emot, sväljer och går vidare till nästa...
Men vi då? Vi hinner inte ens prata med varandra...Kanske cyklar vi bredvid varandra i två minuter och kan ösa ur oss lite, och rasten är till för annat än att prata jobb...men vad gör vi? Vad kan vi göra? och vem bryr sig?

Politikern som var med mig förra fredagen fick känna på både att cykla i regn, tömma toahink, ge frukost kl.11, långa avstånd och liten förflyttnings tid och att komma in en kvart för sent till rast... Men jag måste säga att hon gjorde det bra och visade ett uppriktigt intresse för arbetet och kunderna. Jag tror att åtminstone hon fick en förståelse över vår klagan på tid och förflyttningstid...Och en förståelse för att vi i första hand vill se till vad kunden vill och inte vad dennes anhörig önskar...Vilket inte alltid är så lätt...

Bara elände runt Berit...Nej, det har faktiskt hänt något roligt också! För 27 år sen hälsade jag på min portugisiske brevvän i Lissabon. vi hade skrivit till varandra några år vill jag mig minnas...vi miste kontakten...Men för någon vecka sen hittade han mig på facebook...Ibland är internet inte så dumt. Tänk vad mycket som hunnit hända på så många år...Det finns massor att berätta...och vilken fördel att jag slipper vänta på brevbäraren...nu får jag svar direkt...