Tack, universum för att jag har fått den gåvan!

Ettan solar på sitt eget vis...

Har en del jag ska göra idag....
Just nu puttrar en portergryta på spisen...
Jag ska göra tårta eller åtminstone förbereda det mesta...
Leta en födelsedagspresent...
Jobba kväll...
Imorgon skulle jag egentligen jobba delad tur men har tagit semester för Ettan fyller 12 år...
Vart tog min bebis vägen? Nästa år blir han tonåring...Börjar högstadiet...
Han är den finaste Etta man kan ha och jag är så förbaskat stolt över han...Jag vet att jag sagt det förut och jag kommer säkert göra det igen...
Ibland blir jag arg/sur/trött på han för jag tycker att han är så pubertetströg eller för att han retar upp sin bror... Men oftast ser jag på han och tycker att han är så fin, så klok, så snäll och jag fattar inte hur han blev en sån underbar människa...Jag känner mig inte ansvarig...som förälder känner jag mest att jag har brister, att jag är otillräcklig, att jag kanske inte hör det jag borde höra, inte ser det jag borde se, inte är närvarande när jag borde vara närvarande, att jag inte ordnar till tillräckligt många familjemys tillfällen att jag kanske inte finns när jag borde finnas, att jag kanske är orättvis som förälder, att jag kanske inte tar till mig det jag borde ta till mig...Ja..jag kan fortsätta i all evighet med mina bristande föräldrakunskaper... Jag försöker ju vara DÄR, men vad vet jag, ibland känns det som jag är någon annanstans och ibland utgår jag från hur JAG kände som barn/ungdom och tror att det ska vara ett likhetstecken med hur mina barn känner...Vilket det inte alltid är...
Jag kommer ihåg när Ettan var alldeles färsk och låg på mitt bröst med sin gyllene kalufs och jag tänkte: "Jag ska skydda dig från allt ont"...Men insåg snart att det var omöjligt...och att det onda är ju en del av livet...Men det gör ont, när barnen har ont, när jag inte kan skydda dem från besvikelser, från smärta...Men jag blir så innerligt glad när de är glada och nöjda med sig själva...Och samtidigt när de är nöjda med sig själva och stolta...Då är jag rädd att någon ska ta känslan ifrån dem...
Ja, att vara förälder är banne mig det svåraste och underbaraste som finns.
Tack, universum för att jag har fått den gåvan!