Så lyckades jag bli djup då...Nu ska jag gå och kräkas...

Måndag....En så där dag att ta sig i kragen på...så det har jag gjort...Min sockerkonsumtion den senaste tiden har inte varit att rekommendera..Jag är, som kanske har förståtts, ingen förespråkare av LCHF metoden...MEN! Jag kan hålla med om mindre socker...Jag kan däremot inte leva ett liv utan potatis...Ni vet väl att Pitépalt består av potatis...och mjöl..Och jag kan faktiskt inte leva utan palt...Eller klart jag kan...Men vilket tråkigt liv...Jag kan heller inte äta så mycket fett...Det mår inte min opererade mage bra av...Men värst är kombinationen fett och socker...den får man inte av LCHF...den får man av Berits sockerfrossa...
Så idag som så många andra måndagar startade jag dagen med gröt, havregryn med linfrö och tranbär...
Följde LilleW till skolan och tog sen mina stavar för en timmes promenad  Gick runt isen och ett varv i Mariebergsskogen bara för att få andas lite skogsdoft. När jag gick där så var min ena tanke: varför äter jag inte alltid gröt på morgonen...min mage mår så bra och är så lugn?! Jag hade inget svar på den frågan..antagligen beror det på att det känns jobbigt att göra i ordning..Fast det är lättare att slänga in gröt i micron än att göra smörgåsar...egentligen...
Min andra tanke...eller snarare minnen som dök upp..När jag var i tonåren skrev jag mycket dikter, läste dikter, var djup och glömde bort att vara tonåring emellanåt...Jag vet inte om jag har kvar allt som jag skrev...Men när jag var 14 skrev jag följande rader:
Jag går här ensam på gator och torg
allt är så skrämmande lugnt
Jag försöker glömma min sorg
men mitt hjärta känns så tungt...
sen fortsatte den i samma tema i 4-5 verser till, kommer inte ihåg dem men jag tror den sluta med att
allt jag fann var ännu en stängd dörr....
Minnet är ju ett konstigt ställe...Jag har inte tänkt på det där på evigheters evigheter och helt plötsligt poppar det bara upp... nu mera så kräks jag nästan när jag ser en dikt...Förlåt alla diktskrivare! Det är inte personligt menat, det är till mig själv...Det är nog för att detta diktskrivandet är förknippat med en tid av vacklande och velande och sökande och hungrande efter kärlek och bekräftelse, vilja att bli sedd, förstådd...Ja, allt det där som puberteten går ut på...All den där längtan som lätt leder en fel om man inte ser upp...Vilket man inte kanske kan om man inte vet vad det är man ska se upp med... Det är väl kanske därför gamla ungdomsdikter dyker upp...för att jag tror att jag är inne i en fas, en fas där bortträngda minnen dyker upp...som kanske det är dags att förlåta sig själv för...
Jaha ja...Så lyckades jag bli djup då...Nu ska jag gå och kräkas...
Nej då...
Jag ska baka ut bröd...Terapi på hög nivå! Ha det gott där ute och glöm inte att förlåta er själva...eller skriv en dikt...