Jag drömde att jag bodde i ett skabbigt hus med min mamma och en mansperson, han "tillhörde" varken mig eller mamma men var ändå av betydelse...Jag tog hand om några småbarn, de var inte mina egna men de hade ingen annan än mig.
Jag är ensam hemma med barnen när mamma och mannen kommer hem. Han accepterar inte barnen och säger att de ska bort. Jag säger att det inte går, de måste vara hos mig. Mannen blir hotfull och ryter åt mig. Jag blir skrämd och känner att jag måste fly. På något sätt tror jag att barnen är trygga bara jag flyr, att det är jag som "stör" mannen. Jag tar mig ut genom ett fönster, som går i lås. Sen står jag utanför och ser mannen ladda ett gevär. Han skjuter barnen med bedövningspilar medan jag står utanför och slår på fönstret och skriker i förtvivlan att jag vill in. Jag ropar på mamma som inte hör mig och jag vet att hon inte kommer höra. Jag skriker och vet att han tänker slänga bort dem....där vaknar jag...
När jag vaknar är det så uppenbart varför jag drömde den drömmen. Jag förstod precis och tänkte att jag måste komma ihåg den så jag gick upp och satte mig i köket och skrev ner den, medan min kropp lugnade sig. Förtvivlan jag hade i drömmen satt fortfarande kvar...Jag har bara kännt en sån bottenlös förtvivlan två gånger i mitt liv - när morfar dog och när mitt psykopatiske ex försökte ta död på min katt.
Jag tror på drömmars betydelse, kanske inte alla men de som sätter sig har något att berätta. Jag var ju så säker på vad den betydde när jag vaknade...Men nu har jag analyserat fram och tillbaka och är inte lika säker...Inte lika säker på vilken del av mig det handlar om...Den lilla och svaga Berit som måste vara stark eller den stora, starka, trygga Berit som måste våga vara liten....Hmn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar