Smart start 9 dagar av lyx

Nu har jag gjort min smarta start...min kroppsliga utrensning....9 dagar av svält...nej jag bara skojar...ärligt talat så har det varit 9 dagar av lyx. Jag har varit ledig i sju av dagarna och det i sig är ju en typ av lyx.
Jag har unnat mig att äta gott och att må bra.
De två första dagarna såg ut ungefär så här:

Vaknade. Drack aloe vera, tog en tablett garcinia, drack ett stort glas vatten och en kopp grönt te. Efter ca en halvtimme drack jag en smootie med bär och ultra shake.

Mellanmål. En skalad frukt och en tablett Bee pollen och en fields of green.

Lunch: smootie med ultra shake. Aloe vera

Middag: smootie med ultra shake. Aloe vera.

Kväll: liten fruktsallad. 

Från dag tre såg morgonen lika ut men lunch och middag bestod av grönsakssoppa eller kyckling/lax och en massa grönsaker. 

En halvtimme innan mat en garcinia och mellan måltiderna Bee pollen och fields of green. Frukt. En massa vatten och grönt te. 

Jag har inte druckit kaffe, svart te eller mjölk. Har blandat smootien med havremjölk. Inte ätit socker eller salt eller gris och nötkött.

Det var faktiskt inte svårt alls. De två första förmiddagarna kunde jag inte gå så långt från toaletten....och lite dimmigt antagligen pga ovanan att inte dricka kaffe men sen mådde jag bara fint.

Resultatet blev -4,9 kg.

-6 cm midjan

-6,5 cm höft

Och minus på andra mätställen.

Ja, jag är nöjd.

Jag saknar......

Kan inte sova...fast jag är trött.....
Nu har det gått några minuter in i den 31 januari.
Grattis pappa på din 80 års dag.
Jag saknar dig....Jag saknar att jag inte kan hälsa på dig....Jag saknar att jag inte kan fråga dig om något längre...att svaren jag ibland söker dog med dig....Jag saknar att du inte kan färga mina minnen....Jag saknar dina berättelser.....Jag saknar....
Men jag tror att du hälsar på oss ibland och busar lite....
Nu ska jag göra ett nytt försök att sova....

I år har jag höjt ribban. ....

Bara så ni vet så började jag min årliga operation skärpning igår.
Det är det fina med januari, årets första fräscha månad,  att man ( alltså jag) liksom kan tänka "Nu minsann! Detta året är det året jag kommer i mål"
Men i år har jag höjt ribban lite. Det räcker inte med motion och matskärpning (fast det är inte maten det är fel på utan allt annat som passerat genom mitt tarmsystem) nej nu ska jag jobba med mitt sinne också.
Har skaffat mig en bok Daily greatness training journal 12 weeks to a rocking fit body & mind. För att jag tycker om böcker och för att jag tycker om tanken på att jag ska göra små tankearbeten varje dag och för att jag tycker om att sätta upp mål och att planera. Jag är fullt medveten om att jag är värdelös på att fullfölja det jag påbörjat...men som sagt. ..det är ett nytt år...och jag är också ganska dålig på att ge upp hoppet....
Igår blev det ingen träning av något slag. Det hanns inte med. Däremot åt jag inte den endaste lilla kaka eller chokladbit.
Idag har jag däremot bokat in mig på 30 min spinning, 30 min FLX och 55 min zumba.... Ja, jäsingen så man kan ta i. Zumba blir något nytt. Tvekar lite....

God fortsättning gott folk.

Ibland skakar livet om oss

Ibland skakar livet om oss...mig...Plötsligt vänds allt upp och ner...Det som nyss var viktigt känns nu som bagateller....Vad spelar saker och ting för roll? Inget kommer någonsin bli viktigare än att ta hand om sin tid...Man vet aldrig när den är slut...Man vet inte när man har den sista chansen att säga något, göra något, visa något....
Jag hoppas att jag tar till vara de känslor jag är fylld av nu och inte glömmer bort det i vardagens bagateller....
Jag tänker på dig...Jag tänker på din familj...Jag önskar att det var annorlunda...Jag önskar att livet var mer rättvist...

Innehåller spår av sarkasm, ironi och förtvivlan...

Knyckt bilden från NWT

De skriver så fint i tidningen idag, majoriteten i vård och omsorgsnämnden Karlstad kommun.
En meningsfull julafton för våra äldre Det är så att man blir tårögd, vill slå ihop händerna och utbrista ett "Meeeen, ååååååååh! Vad fiiiint...." Vad fint att de vill tänka på våra äldre EN dag av 365 stycken ensamma dagar.... Vad fint då är det bara 364 dagar om året de behöver se hemtjänstpersonalen stressa in och ut...Bara 364 dagar de behöver önska att personalen kanske kunde sitta ner och prata en stund...Vad fint att majoriteten vet precis vad äldre vill ha och önskar...Hur många hade anmält sig? Sju...WOW!
Missförstå mig rätt. Jag förstår att de vill göra något fint för våra äldre. Jätte fin tanke att ingen ska behöva vara ensam på julafton....Men tror de på fullaste allvar att de mest ensamma kommer att komma? Tror de att någon som knappt orkar sitta uppe i en timme kommer? Har de frågat de äldre om det är detta de önskar? Eller var det så att de kom på detta fina själva för att de äldre inte vill vara till besvär och be om något?
Har de en aning om hur ensam man känner sig när man sitter tillsammans med andra men pga dålig hörsel inte hör vad de säger. Eller hur svårt det känns att sitta och äta tillsammans med andra när maten på tallriken är en enda dimma och man inte vet om man har spillt på finblusen eller kanske på bordet. Eller hur pinsamt det är med urinläckaget och man inte vet om man luktar illa eller inte...Eller hur hemskt det är om andra vet att man har fem barn som bor i närheten men ingen kommer och hälsar på. Eller om någon förstår hur ensam man är...

Ursäkta att jag är negativ....Det var ju inget nytt detta med julafton, det har vi hört på jobbet och frågar vilka som vill vara med....Och det är klart att vi hellre vill att våra kunder ska ha roligt, finna gemenskap och må bra på julafton...Det är inte det...Det var bara det när jag läste debattartikeln så känns det som ett hån....Det känns som om vi som är hemtjänstpersonal stångar oss blodiga för våra äldre utan att någon bryr sig...När vi berättar vilka behov de har, hur de mår, vad de själva säger att de vill ha...Då är det ingen som vill lyssna...Då tar man det till sig, rycker på axlarna och pekar på ekonomin...Vi är bara gnälliga och tidsfixerade...För herregud, det är ju bara att läsa uppdraget och sen utföra det?...Hur svårt kan det vara??? Möjligheten att kunden är en människa vars behov kan variera från dag till dag är minimal...Eller att de som alla andra människor skulle ha olika dagsform....Det händer väl knappast aldrig?...Och man blir mer och mer flexibel när man blir äldre, så det spelar ingen roll om morgonbesöket blir kl.10 istället för kl.8 som man är van? Huvudsaken är ju att ekonomin i det samhället som de äldre en gång byggt upp är bra, så att kultursidan kan göra snirkliga konstverk på cykelbanorna...Det är viktiga grejer det!

Det är ädla och fina människor i majoriteten som verkligen bryr sig om våra äldre....Det är inte alls ett fult trick att fiska röster på..


Vill bara varna er som läst att det finns spår av sarkasm, ironi och förtvivlan....

Tänd inga levande ljus under granen är ni snälla!

Ett steg i rätt riktning...

Forever Living Aloe Vera

Nu är min lediga vecka slut. Förra helgen gick ganska trögt. Jag var ju inte så pigg. Befann mig mest i soffan. Barnen åkte bort och övernattade hos kompisar (som bor också är syskon)...Jag tror jag såg fyra filmer den lördagen... i rad...Det tror jag inte hänt sen nån gång på 1900-talet...Men otroligt välgörande...
På söndag mådde jag ganska bra igen.
Vi har rensat och grejat här i veckan. Äntligen blev det någorlunda ordning i sovrummet, som har känts som ett förråd...Jag har tömt min garderob och sålt kläder efter LilleW.
Jag har också bestämt mig för att bli återförsäljare av aloe vera produkter. Det känns otroligt positivt och som ett steg i rätt riktning. Jag älskar produkterna själv och då känns det inte svårt att prata om dem.
Så nu håller jag på och försöker plugga in lite aloe vera kunskap...Men det är bara roligt.
Jag har tänkt en del denna veckan som jag inte varit på jobbet. Det har varit mycket jobb här hemma men jag har ju fått lunch och tom långlunch och jag har kunnat gå på toa när jag behövt...
Tror det var i onsdags jag började må riktigt bra och kom fram till att det är så här det ska kännas...Är det så här annat folk känner, som inte jobbar med det jag jobbar? 
Jag kände mig avslappnad, tillfreds, hoppfull, såg framemot att träffa folk...

I fredags kväll hade vi lite spontantrevligt med fina grannar/vänner och klockan blev helt plötsligt väldigt mycket...Men trevligt var det...

Lite träning har jag också hunnit med även om det inte blev så mycket som jag tänkt mig. 
LilleW har varit hemma ett par dagar också med migrän...

Imorgon börjar min helvetes vecka på jobbet....Ska bli intressant och se hur det är där..Och om man får någon rast...

Känns lite bakbundet...

Snart kommer natten.

Jag ska be att få ställa upp
med en visa om en grupp
som var unga (någorlunda iaf)
men utslitna
kompetenta och väderbitna....

Nej, det blir ingen fortsättning på visan...Jag får inte vara osolidarisk mot min arbetsgivare, jag har tystnadsplikt gentemot mina kunder...Känns lite bakbundet...
Men jag är trött och utsliten. Skulle egentligen jobba i kväll och i helgen...Men kroppen sa stopp..Jag var ledig igår...Gick upp tidigt för att gå på ett yogalatespass...men var tvungen att inse att jag måste avboka...Jag hade ändå sett framemot det hela veckan...Jag älskar yoga, yogalates och bodybalancepassen...De är som bomull för själen. Det är total närvaro i min kropp, utan tankar på annat som annars far runt i min skalle...men igår gick det inte...Förkylningen ligger där och tröttheten efter att inte sovit ordentligt ett par nätter...Det blev en dag hemma...sov i soffan några timmar...Piggna till lite framåt kvällen...Ställde in mig på att vakna, gå på bodybalance och sen till jobbet...Efter helgjobbet har jag ledigt en vecka, så jag tänkte att bara jag härdar ut denna helg så är jag ledig sen...Men när jag vaknade i morse var jag inte alls piggare..Ställde in passet och gick här och våndades..Känner mig som en svikare när jag sjukskriver mig....Varför ska jag alltid känna så?? Herregud, ska visserligen vara solidarisk men det måste väl finnas gränser, Fast jag tänker ju mest på mina kolleger..Däremot är jag inte säker på att min arbetsgivare är solidarisk mot mig...Det känns inte så när jag fyra arbetsdagar av sex inte får en hel rast och dessutom jobba övertid....Fara fram och tillbaka som en skottspole i alla väder...Inte konstigt att vi blir sjuka, när vi aldrig har tid att koppla av, koppla bort, den lilla lunch vi har fylls av prat om jobb och planering för hur vi ska få till det resten av dagen...Det är inte bra...Inte för mig...Jag måste planera vad jag har i min matlåda, när jag äter under stress går det inte att ha något som måste tuggas på för länge...då fastnar det i halsen...
Vi har mycket nu med andra ord...Och förutom att vi måste stressa får vi inte visa det för kunden... men vi får heller inte förklara...och vi ska ta emot klagomål och frågor som "varför är du så sen? Har det hänt något? Har du mycket att göra? Varför måste jag vänta?" Och saken är ju den att i de flesta frågor ligger ett litet missnöje, en liten misstanke om att vi prioriterar någon annan framför just den personen..Och det måste vi ju...Om man kan ta sig upp själv, gå på toa och ta sig något att äta, då ligger man inte först i prioriteringen...men ingen vill ju anse sig vara av mindre betydelse..Alla vill ju ha vår uppmärksamhet, alla vill bli sedda, få sin del av oss och alla betalar minsann... Och vi är där, lyssnar och tar emot, sväljer och går vidare till nästa...
Men vi då? Vi hinner inte ens prata med varandra...Kanske cyklar vi bredvid varandra i två minuter och kan ösa ur oss lite, och rasten är till för annat än att prata jobb...men vad gör vi? Vad kan vi göra? och vem bryr sig?

Politikern som var med mig förra fredagen fick känna på både att cykla i regn, tömma toahink, ge frukost kl.11, långa avstånd och liten förflyttnings tid och att komma in en kvart för sent till rast... Men jag måste säga att hon gjorde det bra och visade ett uppriktigt intresse för arbetet och kunderna. Jag tror att åtminstone hon fick en förståelse över vår klagan på tid och förflyttningstid...Och en förståelse för att vi i första hand vill se till vad kunden vill och inte vad dennes anhörig önskar...Vilket inte alltid är så lätt...

Bara elände runt Berit...Nej, det har faktiskt hänt något roligt också! För 27 år sen hälsade jag på min portugisiske brevvän i Lissabon. vi hade skrivit till varandra några år vill jag mig minnas...vi miste kontakten...Men för någon vecka sen hittade han mig på facebook...Ibland är internet inte så dumt. Tänk vad mycket som hunnit hända på så många år...Det finns massor att berätta...och vilken fördel att jag slipper vänta på brevbäraren...nu får jag svar direkt...