En stor man

Idag har vi tagit avsked av en stor man som kom in i mitt liv för 20 år sen. Mammas livskamrat. Vi tänkte inte alltid lika och jag förstod han inte alltid. Han var mycket bestämd i sina åsikter och vacklade aldrig i sin tro på att han hade rätt... Det störde mig ibland eftersom jag ofta tänker å enasidan och å andra sidan...och å tredje sidan och även å fjärde sidan. Men det blev intressanta diskussioner, där ofta kor var inblandade...B jämförde människors beteende med kors beteende. Jag som är intresserad av att förstå människors beteenden fick ofta en förklaring utifrån en ko...Och jag måste ge han rätt i det mesta. Gud vad man kan sakna det så här i efterhand.
När jag fick Ettan, tog B honom till sig som sitt eget barnbarn fast han redan var morfar åt fyra barn. Ettan började kalla honom farfar och han var en fantastisk farfar, den bästa ett barn kan ha. Ettan fick vara med på traktorn i jordbruket, hjälpa till på alla möjliga sätt. Vara med i skog och mark. Men framför allt bli respekterad för den person han är och bli sedd som en likvärdig männsika och inte som ett mindre vetande barn. Vad mer kan man begära till sitt barn? Jag är så innerligt tacksam för att Ettan har fått uppleva den kärleken mellan barnbarn och farfar....Precis som jag fick uppleva det med min morfar. Det är något dyrbart som man kan spara i sitt hjärta hela livet.
Jag kan känna sorg för att LilleW aldrig riktigt hunnit lära kanna farfar på det sättet eftersom B fick stroken för två år sen. LilleW skulle verkligen ha behövt det...