Igår kände jag att jag hade en förkylning på gång...Kände
mig febrig, matt, hängig och det raspade i halsen. Idag när jag vaknade kl.
5.20 så kände jag mig bättre...Gick upp, satte på kaffe, gjorde morgontoalett,
klädde på mig, satte mig och skulle äta frukost, då knöt det sig i bröstet. Det
gör det ganska ofta när jag ska till jobbet...Jag brukar försöka tänka bort
det, tänka positiva tankar, tänka på dem jag älskar, tänka på vad jag ska göra
sen efter jobbet osv... Nu tänkte jag "Det är bara några dagar...bara tre
dagar, sen ska vi åka till familjen i Norge och fira jul (Ja, inte för att jag
vet om jag får semester, men några dagar ska jag i alla fall hinna vara där..),
bara tre dagar, det klarar du Berit...Det kanske är lugnt på jobbet, det kanske
flyter på...." Men det gick inte...Jag började hyperventilera och tårarna
strömmade... Och mitt i det tänkte jag "Herregud vad det är länge sen jag
grät sist..." (Om man inte inberäknar glädjetårar, kärlekstårar och sorgliga
filmer...)Ändå känner jag mig gråtfärdig nästan varje dag jag jobbar...Men jag
biter ihop, jobbar på och hoppas att jag får gå hem i tid...Hem till det som är
viktigt och värdefullt...Hem till dem som jag fräser åt, som jag blir irriterad
på...Hem till dem som får höra "Nej, inte nu..mamma orkar inte..",
"Men snälla tjata inte, mamma har haft en jobbig dag...", "Kan
ni ge er då, jag orkar inte höra er...", "Måste ni vara så
högljudda!!", "Men kan ni vara
TYSTA!" , "Låt mig vara IFRED en stund!"...Nej, jag är inte stolt
över mig själv...Jag har världens finaste familj...Jag vill vara tillsammans
med dem, jag vill göra saker med dem, jag vill vara engagerad..Men jag orkar
inte...Jobbet tar all min energi, tanken på det och när jag är där...Det är
många år sen jag slutade att ta jobbet med mig hem...men nu förföljer det
mig...När jag är ledig en dag är jag bara trött och inspirationslös..Den andra
lediga dagen kan jag börja ha lite energi igen och börjar tänka och planera vad
jag ska hitta på...Tredje dagen är jag troligtvis på jobbet igen, och blir
urlakad..kommer hem sur, ledsen, uppgiven, ilsken...och allt faller platt...
Det finns så mycket som jag egentligen vill göra...Jag
sätter upp mål, jag smider planer...Men hur ska jag orka...Hade vi inte behövt
min lön så hade jag sagt upp mig för flera månader sen...Det finns ingen
värdighet som det är nu..Varken för personal eller kunder (vårdtagare). Jag
känner mig kränkt av min arbetsgivare...Jag känner mig kränkt för att ingen
chef reagerar på att vi inte får vår rast...Om det hände någon gång , men inte när det sker flera gånger i veckan.
Det är nonchalant att inte göra något åt det, att bara tänka på ekonomin och
skita fullständigt i oss...Vi som bara har en halvtimmes rast per dag, på den
ska vi äta, gå på toa och dricka kaffe... Jag vet att jag ska vara solidarisk
med min arbetsgivare...Jag har varit det..Jag har kämpat på, jag har stressat
fram, avstått från rast, hållit humöret uppe...Vad har jag fått för det?..Tja,
i somras fick jag ansiktsförlamning...Tack så mycket! Och nu har jag fått
nog...Jag orkar inte, jag kan inte...Jag ska vara solidarisk och inte prata
negativt när min arbetsgivare börjar vara solidarisk mot mig...
Min arbetsgivare basunerar ut att "vi vill skapa
värdefulla dagar för våra invånare...." Ja inte för oss som ska utföra
tjänsten i alla fall...Våra dagar behöver tydligen inte vara värdefulla...Och
vem ska skapa värdefulla dagar för mina barn, nu när jag inte orkar?
Skolpersonalen?! De orkar säkert inte de heller....
 |
| Det här är två och en halvtimmes jobb... |
Min arbetsgivare gör mig till en människa jag inte känner
igen... Jag orkar inte känna empati..Jag känner men slår det ifrån mig, jag
orkar inte ta mig tid (jag hinner inte heller), jag orkar inte se, jag orkar
inte lägga en tröstande hand på en gammal, trött och ledsen hand..Jag orkar inte
få någon att känna sig lite bättre till sinnet, jag orkar inte ge en kram, jag
orkar inte göra det lilla extra, som för mig var viktigt förr...Förhoppningsvis
gör jag det jag ska, men kanske inte alltid...Jag orkar inte sitta ner i en
halvminut så det åtminstone ser ut som om jag inte har bråttom...Och varje dag
krymper det mig..Jag lägger skuld på mig själv. Vad gör jag för fel? Varför hinner
jag inte med? Varför känner jag så här? Varför är det så här? Är jag så lite
värd? Är mitt jobb inte viktigt? Är inte mina gamla viktiga? Jag är egentligen
en lugn, stabil och harmonisk människa...Varför känner jag mig som en
virrpanna? Jag måste kolla mitt schema om och om igen för att vara säker på att
jag gjort det jag skulle, varit till dem jag skulle...Ska ett jobb vara så här?
På något sätt inbillar jag mig att jag borde känna mig berikad och nöjd över
det jobb jag utfört...Jag borde få gå hem och känna mig pånyttladdad med
energi, stolt över min arbetsdag..Över att jag skapat en värdefull dag för
några människor...Men jag går hem skamsen...Jag går hem med sorg och ilska och
tårar som vill ut...
Idag när jag har varit hemma har jag också känt mig skamsen.
Egentligen är jag ju inte sjuk..Jag har till och med skrattat...men det gör ont
i bröstet...Men jag känner skam för att jag inte varit på jobbet, för att mina arbetskamrater kanske fick en
ännu jobbigare dag bara för att jag var hemma, för att jag borde göra min
plikt, jag borde bita ihop...Imorgon är jag också hemma...På torsdag vet jag
inte..Kanske kan jag samla ihop mig...
