Så kom en liten kutig dam....

Linslus

Jag bestämde med min instruktör i fredags att jag skulle träna idag på morgonen...Det var ju en himla tur, för i morse hade jag inte alls någon lust...
Men jag tog på mig träningskläderna med en gång på morgonen så var det klart...i fall jag skulle få för mig att något annat skulle behöva göras.
Det är mitt bästa träningstips. Ta på träningskläder med en gång, och inga myspyskläder, då har man liksom redan kommit igång.
Följde LilleW till skolan och gick sen hem och packade ner kläder och handduk. tog en kaffe till och cyklade sen iväg...
När jag trampat på crosstrainer i två minuter och fortfarande inte kände någon inspiration så kom en liten kutig dam och ställde sig på den bredvid. Såg att hon knappade in sin ålder... 85 år....Ja, det var inspiration nog...Kändes otroligt gott efter träningen...fast jag fick vimsa runt lite bland maskinerna, hittar inte riktigt än...
Imorgon har jag bokat in mig på ett coreball pass...
Efter träningen gick jag hem till en väninna och drack kaffe. Jätte trevligt. Längesedan vi satt och prata. Det blev någta timmar...sen hem igen och slänga i sig lite lunch. Ettan kom hem och jag hämtade LilleW.
Tog pojkarna med till frisören på Herrhagen. De har båda bett om att få klippa sig och det behövdes. LilleW har äntligen slutat tycka det är livsfarligt att bli klippt. I dag satt han och underhöll alla som ville lyssna medan han blev klippt istället för att skrika och gråta och vifta med armarna. En av frisörerna sa till mig att LilleW kommer bli en stor skådespelare när han blir stor, det var han helt säker på...
När det var färdiga gick vi in till stan och MittiCity och åt skräpmat...Jag tog en kebab Alexander...som var dränkt i sås...Tänk att jag aldrig minns att jag vill ha såsen bredvid och inte på...
Sen hem igen och så är snart denna dagen slut...
Jag vet inte riktigt när jag ska hinna med att städa innan helgen. Mamma ska vara här med barnen och jag vill ju att det ska vara någorlunda rent då...
H och jag ska åka till svägerskan och svågern i Norge...Det ska bli så skönt med vuxentid och vuxenprat (säkert om barn då....men inte hela tiden) och sovmorgon...kanske...jag vaknar väl kl.6 i vanlig ordning...
Vår underbart goa Ettan förstod att vi behövde ha lite egentid...Det vill han ju också ha med sin flickvän...

Plocka ur diskmaskinen nu då...Planera maten till i morgon...Natti natti!

- Men mamma!!!! Seriöst!

Järnspikar också....

För att fortsätta på Shit temat så har jag kommit fram till att i min egen filosofi så skulle det heta:
Shit don´t happen whitout a reason...
Vilket innebär att jag ska ta lärdom av de saker som händer..Att det är något jag behöver bli bättre på...
Tex så är jag ganska konflikträdd...Jag söker inte upp konflikter eller startar några...om man säger så...Helst vill jag stoppa huvudet i sanden...titta åt ett annat håll...rycka på axlarna...Jag tycker inte om att hamna mellan två personer i en konflikt, där jag tycker om båda två, och båda förväntar sig att jag ska stå på deras sida... Det hände förra veckan...Det var länge sen sist jag var i en sån situation...Och jag kände då att jag måste lära mig att hantera sånna här situationer och inte vara så rädd...Det är väl kanske det att jag känner mig som en velpotta som alltid förstår...Jag blir så himla trött på att förstå...Förstå varför den reagerar si och den gör så..Men å ena sidan, men å andra sidan, men å tredje, fjärde, femte...osv..sidan...Och väga varje ord på guldvåg så att ingen ska bli sårad...Ibland önskar jag att jag bara kunde rasa ut som den pubertetstonåring jag aldrig var ( för att jag inte kunde såra någon då heller..) och säga saker som jag inte menar egentligen. Fast å andra sidan så brukar jag bli tagen på allvar de gånger jag blir arg...Utom mina stackars barn då som får utstå att jag blir arg...typ varje dag...Fast den här konflikten jag hamnade mellan handlade ju inte om att jag skulle bli arg och skrika rätt ut...Utan att jag var tvungen att välja sida, vilket jag gjorde tillslut efter att ha vänt och vridit och gjort efterforskningar. Och en blev besviken och en blev nöjd. Och det är jättejobbigt att en känner sig sviken av mig...MEN! Jag måste också lära mig att inte ta ansvar för andra människors känslor...Jag måste lära mig att släppa...Han fick vräka ut sin besvikelse över mig och övriga som valde mot...Och jag tog snällt emot...Fast jag stod på mig...Det har jag blivit bättre på med åren....

För att övergå till något annat så är det melodifestivaltider... Jag såg inte första deltävlingen...Men på de andra har det inte varit någon låt som jag tyckte var så där jätte bra...Så gick jag då in på nätet för att kolla lite på det som var med i första...Särskilt denne YOHIO som jag hört lite av vart om... Men jag är helt såld! Det är nästan så denna 17-åring kan konkurrera med Gyllene Tider....För någon som var ung...eeeh..yngre..på 80-talet så tycker jag inte att hans stil är såååå uppseendeväckande. Jag bara älskar människor som vågar vara udda....Dessutom är han helt fenomenal på gitarr....LilleW har satt upp en idolbild på YOHiO i sitt rum men han har lovat att jag får den när han tröttnar...Han tycker att jag kan ha den på min garderobsdörr...Undrar vad H skulle gilla det...hahaha...

YOHIO Heartbreakhotel
Sky Limit

Och nu kom sjusovaren Ettan upp:
- Men mamma!!!! Seriöst! Lyssnar du på YOHIO idag med?!?!??!

Vissa dagar börjar bättre än andra...

Kärlek på ett fat

I ärlighetens namn var inte "upp och hoppa!" det första jag tänkte när väckarklockan ringde...Utan snarare "sova lite till"... Men som tur är har jag en annan liten väckarklocka som inte ens behöver ställas in kvällen innan...Den startar igång av sig själv och har lite olika melodier för sig. Just nu är det: 
Copa copaca banana
Copaca banana
Copaca banana
Det går inte att förprogrammera vad man vill höra, tyvärr..
Ligger man kvar för länge i sängen börjar det blir en mer otålig stämma som säger: 
"Meeeen, ska du gå upp nångång?! Jag är hungrig!!!"
Då är det dags att gå upp annars sätter virvelvinden i sängen i gång...Och den vill jag inte vara med om...
Så kliver jag då upp ur sängen och går i halvsömn till kylskåpet för att hämta fram mjölken till lille väckarklockans flingor...Och vad möter mig där..Jo, ett fat med kärlek....Och kaffet är färdigt i termosen. Underbart! De är de små små detaljerna som gör det...
Jag vill inte låta självgod, men det är underbart att vara älskad och uppskattad, respekterad och sedd. Det är fantastiskt att ha en man som pekar på mig och säger: 
"Där är min dam, där är kvinnan jag älsker!" (han är norsk min man därav dam och älsker)
Vi har känt varandra i snart 18 år och levt tillsammans i 16 år. När vi träffades så var vi ganska kantstötta båda två på olika sätt. Men det jag såg hos honom var hans varma hjärta, det känsliga och mjuka, och den kärleksfulla blicken. Jag såg att allt det där fanns i den lite trasiga människan och jag ville ha det, men var inte mogen för att ta emot det och han var inte mogen att ge...Och jag vet att några av er som var med då tycker att han, för att uttrycka det milt, behandlade mig illa. Och ni tänkte nog att jag var bra korkad och kanske blind... Men genom allt vi gått igenom tillsammans så har jag aldrig slutat tro på det jag såg hos han från början. Och allt jag har begärt av honom, där jag tyckt att han har behövt att förändra, har han gjort för mig och sen för vår familj. Han har däremot aldrig begärt något av mig vad jag kan minnas. Det är stort.
Det jag älskar mest hos den mannen är hans förmåga att skratta. Skratta så han gråter.
Så vill jag slutligen tillägna denna till min käre:
And I'm telling you

Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig

Korridor på Torsby sjukhus

Jag överlevde....
H körde mig till Torsby förra söndagen. Vi hade tänkt att barnen skulle följa med men LilleW var sjuk så mamma kom hit och tog hand om dem.
Jag vet inte vad jag höll på med på dagen...Packade väskan, fyllde mp3n...Snodde runt..LilleW bad mig flera gånger att jag skulle komma och sitta hos honom och jag svarade hela tiden "Jag kommer snart, jag ska bara" och samtidigt flög tankarna runt i huvudet...Tänk om det är sista gången du ser han, tänk om det blir hans sista minne av dig - att du aldrig kommer...
Jag blev färdig tillslut och satt någon minut. Kramade honom hårt hårt och kände tårarna vara på väg. Han tittade på mig, lite misstänksamt, men jag ville inte gråta, jag ville vara stark och glad. Bet ihop och talade om för han hur mycket jag älskar honom och att han är finast i världen...
Gick på toa, H började vara färdig att åka i hallen. Jag kunde inte hejda mig. Tårarna flödade och jag sa till mig själv att skärpa mig jag hade ju inte sagt hejdå till Ettan än. Bet ihop, bad Ettan komma ut i hallen och kramade honom hårt hårt och tårarna flödade, de gick inte att hejda. Min stora fina kloka pojke!
Tog mig samman tillslut och vi kom iväg.
Framme i Torsby fick jag en säng i en tvåsal. En sköterska kom och pratade med oss och skrev i papper. Jag fick veta att vi var två som skulle opereras på måndag morgon och jag skulle få reda på senare under kvällen om jag var nr ett eller två.
H åkte hem. Jag hade två böcker med mig men orkade inte läsa. lyssnade på mp3n...Gick runt lite i korridoren...Tittade på tv...pratade med granntanten. Fick veta att jag skulle bli nr två, operation kl.11. Kändes lite jobbigt. Hade velat vara först...Duschade mig med HiBiscrub och gick och la mig. Fick något att sova på och somnade. Lyckades sova hela natten, ja jag vaknade flera gånger men klarade av somna om. Jag gjorde mig ingen brådska med att duscha igen på morgonen eftersom operationen inte var förrän kl.11.
Gick på toa vid nio, då kom sköterskan och knackade på och undrade om jag var där. Det var dags att hoppa i duschen, jag skulle iväg till operation... Här gick det undan... Lika bra tänkte jag, då hinner jag inte tänka så mycket. Ringde H och sa att jag snart skulle opas. Han var i bilen på väg upp. Han ville vara där när jag vaknar eller om något händer...Skickade ett mess till mina Igloosar att de skulle börja andas lugnt och fint med mig som de lovat...
In i duschen scrubbar scrubbar..ut ur duschen, i nya fina rena landstingskläder..upp i den renbäddade sängen, dras iväg upp till operation. Blev överlämnad till personalen där. Fick ligga på uppvaket i väntan, en sköterska satte en nål och dropp i handen. sen fick jag ligga och vänta.
Då började paniken komma. Jag tänkte på barnen och tårarna började rinna. En sköterska kom fram och undrade hur det gick för mig.
- Det är kämpigt, sa jag.
Hon frågade om jag ville ha något lugnande och jag tackade ja. Det gjorde susen..Fortfarande orolig men ingen panik. Sen tog det inte så lång stund innan jag fick åka in på operationssalen. Jag har nog sagt det förut  men det tåls att säga igen. Personalen är helt underbar! De förklarar vad som händer, vad det gör och att nu kommer jag snart sova och plötsligt vet jag ingenting förrän jag blir väckt igen...
Jag minns inte så mycket av själva uppvaket, mer än att de säger att det är färdigt och att det har gått bra och att jag kan flytta över till "min" säng.
Sen fick jag ligga på uppvaket och vakna till...Fast jag hade mest lust att sova tills narkosruset har försvunnit ut kroppen. En sköterska sa att de har pratat med H och att han kommer snart. Han stannade en stund och åkte sen hem igen.
Jag bad om en radio, låg och lyssnade, slumrade, vaknade, fick smärtstillande, slumrade, vaknade. vid 18 tiden hade äntligen det värsta narkosruset försvunnit och jag började känna mig som en människa. En glad en, som överlevt!
Sköterskan undrade om jag ville gå på toa, men jag kände inte att jag behövde det. Fast jag förstod ju att de ville ha upp mig på bena och det ville jag med. Jag ville komma ner på avdelningen igen så jag gick snällt på toa....Men kunde inte prestera något. Jag berättade att när jag skulle föda barnen så kunde jag inte heller kissa, utan fick tappas. De mätte urinen i blåsan och tyckte att de nog borde tömma mig. Så det gjorde de...vid kl. 20 blev jag hämtade och fick komma ner på avdelningen igen, fast i ett nytt rum, en fyrasal. Jag fick kaffe och smörgås...
Messade till igloosarna och ringde till H.
Fick en del smärtstillande och sov ganska bra på natten. Var på toa på natten och lyckades kissa för egen maskin...Det kändes bra.
Tisdagen flöt på i ett halvslummer, jag hade en del ont och fick ganska mycket smärtstillande.
På onsdag kom en läkare på ronden och frågade om jag mindes vad min operatör sagt om operationen i måndags, men det mindes jag inte så mycket av. rondläkaren hade också varit med. Bråcket hade varit ganska stort och det hade tagit tid för att jag hade sammanväxningar och tjocktarmen hade suttit ivägen eller något. De hade lagt ett nät över men kunde inte sy ihop hålet i bukväggen för att det var för stort. Så jag kan få en liten "bulle"...Ja, det är väl som det ska med mig det...Men nu är min mage mjuk i alla fall och inte hård...Bestämde att jag skulle åka hem på torsdag.
H kom och hälsade på. Vi gick ner i kafeterian och drack kaffe.
Jag gick lite i korridorerna och trappen för att få igång magen...Men den gav inte ifrån sig ett ljud...
På torsdagsronden sa läkaren att jag skulle få extra droppar för magen förutom det pulvret jag fick tre gånger om dagen.
- Men jag åker hem idag, påstårsfrågade jag doktorn.
- Nej, först vill vi att magen har kommit igång, säger han och nyper mig i tårna.
Men asså va!!! Jag kände mig ganska övertygad om att min mage skulle komma igång bara jag kom hem och fick gå på min egen toa.... Men jag var ju ändå tacksam att de bryr sig och inte bara rycker på axlarna...Så när H kom och inte fick ta med mig hem så gick vi ut på Torsby by och köpte chips och pepparkakor, som brukar sätta fart på magen....
När H åkt hem gick jag upp och ner i trapporn, drack plommonjuice och gick i trapporna. Lyckades få ut en fis...Överlycklig...hahaha...Träffade på min läkare i trappan som verkade ha lite roligt åt mig. Han var inte orolig..
- Det kommer i dag eller i morgon....Det är ingen fara...
Fast jag ville ju hem....Jag hade ju ingen lust att ligga där över helgen bara för att jag inte kunde skita...
Drack mer plommonjuice och en massa vatten och åt pepparkakor...Inte blev det bättre av att personalen frågade så fort de såg mig om det blitt nått....
På fredag fick vi Pajalagröt till frukost. Sen satte jag på mig mp3n och började gå i trapporna igen..Mötte förstås läkaren också, som såg lika munter ut som dagen innan....Gick i korridorer och plötsligt så händer det! Ja, jag hann till toa....
Så på fredagen fick jag åka hem. Hem till mina krassliga barn.
Och jag mår riktigt bra, har förstås lite ont men klarar mig med alvedon..Värst är nog träningsvärken i vaderna efter all trappgåing...Men nu ska det tas i med hårdhandskar! Fyra dagar all inclusive på Torsby sjukhus gjorde inte gott på vågen....
Nej, nu har LilleW tjatat om att vi ska spela ett bra tag så det är väl bäst jag gör det....Ettan sover...De har studiedag idag....

Och så tittar hon på mig där vetskapen om vilken mes som mor jag är lyser i hennes ögon

Sundsta Badhus

Var som sagt till badhuset igår med barnen. det var speciellt för LilleW´s skull. De ska börja med simträning...eller om det heter vattenvana, i skolan i mitten på februari. Ville gå dit med han eftersom han är lite räddhågsen i nya situationer och har stor respekt för djupa vatten. Det är så att badhuset inte är färdig ombyggt än så det finns ingen egentlig barn/simundervisningsbassäng utan det är den "stora" motionsbassängen de ska vara i. Det går visserligen att höja golvet i den så det inte blir så djupt men det kommer ändå bli på en obehaglig nivå för LilleW, Vi började med att gå till det nya upplevelsebadet. Redan där började jag ana att detta kommer inte bli lätt... Han klamrade sig fast vi mig när vid var i vattnet, men jag tog med han ut i vattnet, för att jag var nyfiken och ville se hur det såg ut. Han ville bara vara på en liten grund del och protesterade högljutt mot att bli förd ut på djupare vatten...efter ett tag av Nej och nej och nej..Sa jag att vi skulle gå och titta på bassängen dit de ska med skolan.
Där var vattnet kallt (jämfört med de andra bassängerna) och han ville inte alls prova att komma i och han hade helt tappat förtroendet för mig som redan lurat ut honom på djupa vatten. Han grina och böla och protesterade och jag lirkade, hotade och mutade..Men han satt med armarna i kors på översta trappsteget...Motionssimmarna simmade förbi och tittade på oss...Inte alls kul..Jag kände mig som en hemsk och elak mamma...vilket nog LilleW tyckte...Vilket jag kanske var...Jag ville bara att han skulle pröva gå ner för trappstegen och att jag skulle hålla i honom hela tiden. Men han litade inte på mig...
Då simmar det förbi en dam, som jag känner igen och vet att hon är norsk men jag kan inte komma ihåg vart ifrån jag känner igen henne. Hon säger till LilleW:
- Hoppa i nu!
Och till mig:
- Ta bara ner han!
Och till LilleW
- Det skulle vara mina barn det, var glad du har den mamma du har du!
Och så tittar hon på mig där vetskapen om vilken mes som mor jag är lyser i hennes ögon:
- Visa vem som bestämmer nu!!!
Så simmar hon iväg för nästa varv.
Nästa gång hon kommer tillbaka säger hon till mig:
- Det var bara ett tips, vad ska du göra när han är 14?!
Och så simmar hon iväg. Med triumfen i sin blick...Ja, vad ska det bli av min son med en sån mjäkig mamma...
Jag vet inte...Han kanske aldrig lär sig simma..Men jag känner mig nöjd som mor att han står upp mot mig, talar om att han är rädd, att situationen för honom är skrämmande, att jag begär för mycket, att han inte vill, att hela hans kropp säger nej! Jag vill inte! och att han talar om det för mig...
Och jag känner mig nöjd med mig själv för att jag inte tvingar ner honom i vattnet för att visa vem som har makten.
Tillslut möts vi på halva vägen. Han kommer ner några trappsteg till, mot mig och jag berömmer honom för att han är så duktig och modig...
Jag ser damen simma förbi och himla med ögonen och skaka på huvudet....
Ja, tyck att jag är en usel förälder du! Men min son känner sig stolt över sig själv. Det var ett stort steg för honom...Men det vet ju inte hon...Hon känner ju inte oss...
Resten av eftermiddagen ägnar vi oss bara åt att ha roligt. Jag och Ettan åker vattenrutchbana tillsammans och LilleW tittar på. Jag behöver iaf inte oroa mig för att han ska ge sig iväg ut på djupt vatten när jag vänder ryggen till. LilleW vågar lite mer och vill inte gå hem när vi ska gå.
Upplevelsebadet är fint, men för en 6-åring som inte kan simma är det bara en liten del att vara i, allt annat är för större eller mindre barn.

Hur kan den lille halvflinta gubben vara YNGRE än jag!!!!????

Har varit en vända till Torsby sjukhus idag. Det ringde en dam i tisdagseftermiddag och sa att jag skulle läggas in den 3:e februari för bråckoperation...Men var tvungen att komma på torsdag för inskrivning och provtagning...Hallå Hallå!!! Framförhållning?!?!...Nåväl, kanske lika bra att jag inte har så jätte lång tid att gå och grubbla...
Precis innan den dagen gick jag på isen i solskenet och kylan och tänkte över hur lyckligt lottad jag är och hur mycket kärlek jag får...Vi har en skit ekonomi...men vi har kärlek och närhet...Och jag får så mycket kärlek av barnen och nu av C också. Ja, de positiva tankarna flödade. Jag till och med vågade mig på att tänka att jag är värd det. Jag är värd all den kärleken, jag är värd att vara lycklig....Gissa vad jag tänkte sen?!...När jag fått operationsbeskedet...
Jag visste det, man får inte ostraffat gå och känna sig nöjd och tillfredsställd med livet!!!
Det var precis vad jag tänkte det!
Och hur ska man vända den tanken? Jag kan inte gå och tänka att jag kommer att dö, för då kanske jag dör bara för att jag tänkte så...Och jag kan inte tänka att det är klart att det ska gå bra, för varför skulle det, hur många procent av gångerna gick det bra? Och jag måste ju vara förberedd....
vore bättre om man kunde stänga av verksamheten där uppe ibland...

Det var förbannat mörkt att köra på E45 i morse...Är glad jag slipper köra sånna vägar varje dag. Det började ljusna upp vid Sunne. Var i Torsby vid 8 tiden. Tog prover och fick sen gå till allmottagningen och vänta. sen kom en sköterska och hämta mig. Tog EKG och blodtryck 110/80... sen kom en läkare och ställde frågor...Jag vet inte varför de ska fråga mig varje gång, när de har en journal i handen som snart är tjock som en bibel...Han undrade om jag åt mina duroferon (eller vad de heter..järntabletterna)..Jag började skruva lite på mig och sa att jag ska ju bara ta tre i veckan...Han smålog och tittade på mig och sa: "Men äter du dem?!...." Mina värden var inte så bra, men de är de ju aldrig, men det var ingen fara....Jag kunde ju inte säga att jag fått för kort varsel innan provtagningen...När jag vet att jag ska ta prover brukar jag skärpa till mig i några veckor...sen faller de i glömska igen...Vet inte varför det är så svårt att komma ihåg de där tabletterna....
Så klämde han på magen och tog blodtryck han med...Han tyckte det var lågt.."knappt 100" sa han...jaja...
Efter det var det dags att åka upp till operation för att träffa narkosläkaren..Och han frågade samma frågor och undrade över mitt hjärtstopp, vad som hände..
"Ja, du var ju med, sa jag, jag vet inte vad som hände och vad ni gjorde, jag sov!"
 Då släppte han i alla fall fram ett leende i sitt dystra ansikte...Så skrev han in lite på sin dator:
"födelsedata 20/01, Grattis"
"Tack"
"Jag är också född 20/01..............fast fyra år senare....."
Jag borde kanske ha sagt grattis jag också, men min hjärna jobbade för högtryck....Vad menade han egentligen? Fyra år senare...Han menar alltså att han är fyra år yngre än jag?...Hur är det möjligt?! Hur kan den lille halvflinta gubben vara YNGRE än jag!!!!????
Han undrade om jag har några frågor, men jag kunde inte komma på några, sa bara att jag vill överleva och han försäkrade mig om att jag ska göra det....Den som lever får se... mohahaha...Nej, varför skrev jag så nu då?! Man ska inte skämta så där....
Så fick jag åka hem igen, efter en hel förmiddag i Torsby...
När jag kom hem stekte jag mig lite blodpudding...Som kompensation för de bortglömda järntabletterna..